Julafton - Bubble Boy (2001)

Känns varje år som att dagen aldrig ska komma, men efter 23 dagar av Gyllenhaal har vi nu slutligen nått julafton 2018. Lätt att bli nostalgisk, lite rörd över alla vackra minnen Jake gett oss över den här korta men ändå så betydelsefulla tiden i livet, men trots hur fantastiskt det ibland varit måste allting få sitt slut. Låt oss först väldigt kvickt kolla tillbaka på de tidigare inläggen av årets kalender: 

1. Zodiac

2. Life

3. Proof

4. Brokeback Mountain

5. Okja

6. Rendition

7. Demolition

8. The Good Girl

9. Prince of Persia (Florence)

10. The Day After Tomorrow

11. Love & Other Drugs 

12. Source Code

13. Southpaw

14. Brothers

15. Prisoners

16. Everest (Rapsitte Street Kids)

17. Donnie Darko

18. ???

19. October Sky

20. Stronger

21. End of Watch

22. Nightcrawler

23. Enemy

Så många starka filmer här. Många som man antagligen kunde anta se i ett julaftons-inlägg, men hur bra en film än är finns inga garantier för att den kommer kunna agera rollen som den minnesvärda avslutning man kan önska sig. Som tur är har jag planerat noga för att undvika ett riktigt fiasko, och räknade därför ut redan innan kalenderns början att det bara fanns ett enda mästerverk ur Jake Gyllenhaals kanon som kunde axla denna stora roll, och det är ingen annan än 2001 års tidlösa klassiker Bubble Boy - en film inspirerad av John Travoltas precis lika tidlösa klassiker från 1976, The Boy in the Plastic Bubble.

2001 - Samma år Jake var med i Donnie Darko förresten. Kände bara att det behövde nämnas innan vi börjar prata om film för sista gången i år. 

Det är svårt att prata om Bubble Boy, men idag är det inte för att den är så kryptisk och svår att riktigt beskriva med ord, nej nej nej min vän. Idag är det svårt för att jag inte riktigt vet hur jag ska lyckas hålla det ganska kort och samtidigt lyckas prata om 

- Jake Gyllenhaal som, i en plastbubbla, för första gången lämnar sitt hem och reser land och rike för att stoppa ett bröllop, med ett soundtrack helt bestående av skatepunk. 

- blir bästa kompis med ett MC-gäng 

- vandrar genom en öken

- kidnappas av en sekt ledd av Fabio som ser Jake i bubblan som sin frälsare 

- förenar två bröder som bråkat i över 80 år, och möjligtvis båda dör för att sen återvända vid liv i slutet av filmen  

- vinner 500 dollar på ett kinesiskt casino 

- faller ur ett flygplan, och direkt efter ner för Niagarafallen 

- råkar typ spränga en hel restaurang av rasister och får kort skjuts av en indisk man tills de råkar köra på en ko. 

- får en underlig mängd vänner för livet. 

Man skulle kunna tro att en familjefilm om Jake Gyllenhaal som måste leva i en plastbubbla på grund av sin brist på immunförsvar och som blir förälskad i sin enda vän Chloe till den mån att han flyr hemmet för att stoppa hennes bröllop med den otrevlige Mark. Man skulle kunna tro det, men då har man alltså helt fel. Den är faktiskt på en sådan nivå av underlig att jag undrar lite hur den från första början godkändes och sen också släpptes på bio för den stora allmänheten att se snarare än direkt till VHS där ingen någonsin skulle kunna upptäcka den. Jag är glad att det inte blev så, men förstår verkligen inte hur det gick till. 

Min glädje kommer självklart inte ur att jag upptäckt en fantastisk film, inte ens en på något vis nyskapande. Bubble Boy är helt och hållet en produkt av både sin tid plus filmer som gjorts innan, och rent kvalitetsmässigt är den väl inte vad någon skulle kalla "bra". Vad den däremot är, är oväntat rolig, och inte som i att man skrattar åt filmens inkompetens, utan för att den faktiskt har en del bra humor här och där. Kanske chockeras jag bara till skratt av allt Jake och hans gäng slänger mot mig, men det är kanske inte jätteviktigt varför skratten kommer när de ändå gör det. Inte säker på att skämten på grund av detta dock håller för en andra tittning, men samtidigt - vad är oddsen för att jag någonsin skulle se Bubble Boy två gånger?

Ska vi gå in lite djupare på just humorn är det intressant att den är som den är. Här, tidigt 2000-tal kunde man av sina Jake Gyllenhaal i bubblla-filmer förvänta sig mer humor gjord för att äckla tittare, men Bubble Boy, vars hela budskap är att acceptera även de som är olika, går en väldigt annan väg och är mer rolig tack vare Jakes otroliga snällhet vilket låter Bamse men på något vis fungerar väldigt bra i kontrast till den sjuka värld han existerar i och både förstår för bra samtidigt som han inte vet någonting alls. 

Jag antar att det är just den snällheten som är styrkan. Bubble Boy är en film med så hemskt mycket mer hjärta än den någonsin behövt. Det är inte som att jag blir rörd av dess prisvinnande manus, men det finns ändå en del fina, mer allvarliga stunder, till exempel en på slutet mellan Jake och hans filmpappa. Det finns flera stunder där ett till skämt kunnat klämmas in, men av någon anledning finns denna film vid namn Bubble Boy och tänker "nej, det här är en allvarlig produktion", och väljer ändå att ta en mer seriös väg. Det händer inte speciellt ofta, men uppskattas ändå och skiljer verkligen en film som denna från andra komedier av en lägre budget. 

Precis som allting annat man tänker sig om en komedi tidigt 2000-tal med en ung man inuti bubbla i huvudrollen är även skådespelarna på en orimligt hög nivå. De flesta spelar över som är vanligt i en komedi, men när jag säger "skådespelarna" menar jag självklart "skådespelaren" och när jag säger "skådespelaren" menar jag självklart "Jake Gyllenhaal". Det skulle nog inte ses som ett chockerande brott att på förhand förvänta sig en dålig insats från denna 20-åriga Jake Gyllenhaal med väldigt få filmer på CV:t, men ärligt talat - bästa rollgestaltningen någonsin? 

 Okej, kanske inte riktigt. Däremot är Jake (i den här rollen vars namn jag uppenbarligen inte minns) bättre än vad man någonsin skulle kunna kräva av honom. Här visar han både prov på komisk talang, samt den dramatiska ådra han på senare år både var bäst på och mest känd för. Självklart kan man idag se honom i typ Zodiac, Brokeback Mountain och Nightcrawler, men man ska definitivt inte underskatta hur trovärdigt han faktiskt lyckas sälja in detta superdumma koncept, och känns helt ärlig i sitt uppdrag att förklara sin kärlek till Chloe hela vägen in i eftertexterna. Pratar dock på ett extremt skådespelat sätt, men det är julafton så vi låter det vara. Hans redan dåliga frisyr blir tyvärr också bara sämre ju längre filmen får gå, men det är ju verkligen extremt subjektiv kritik.  

Danny Trejo är förresten också med, och dör inte. Det är alltså någonting anmärkningsvärt. 

Jag har nästan för trevligt för att vilja sluta, men vi måste avrunda någonstans. Bubble Boy är en film som gör allt av sitt lätt fruktansvärda koncept och går bortom begränsningarna den borde ha för att skapa en helt jävla galen film som vare sig har en enda lugn stund eller har någon scen (utöver slutet, antar jag) som gemene man skulle kalla förutsägbar. Fylld av överraskningar och en hel del rolig humor plus mycket ung Jake Gyllenhaal gömd bakom plast är det här... inte en fantastisk film på något vis. Däremot är den en upplevelse olik ungefär allt annat jag sett och en i största allmänhet bara väldigt trevlig liten film som, till skillnad från alla andra komedier från samma period, åldrats väldigt mycket bättre och kan faktiskt ses utan en känsla av skam än idag. Man skäms självklart lite över att säga att man ser en film som heter Bubble Boy, men bara man håller titeln hemlig från alla som frågar så ska nog allt bli bra. 

Med det sagt är filmen på sin höjd helt okej. Den är kul och så, men allting den gör har ju otaliga andra filmer gjort bättre, och det går att ställa frågor om hur tålig den där bubblan är samt karaktärers (till och med för en komedi) inte alltid helt trovärdiga skildring. Men, och det här är sannerligen ett viktigt men, trots sina problem är det ändå ständigt trevligt att följa med på... Jimmy? Låter rimligt. Det är ständigt trevligt att följa på Jimmys resa genom USA och alla galna händelser han hinner uppleva på den här endast drygt 80 minuter långa filmen. Perfekt längd förresten, finns verkligen ingen tid att fokusera på all dumhet här. 

Många ord för att säga lite alltså, kanske det som mest kännetecknar min kalendrar. Jag rekommenderar Bubble Boy, och det är faktiskt det mest förvånande jag hittills varit med om under mina sju år. Eller ja, det mest chockerande är väl att jag faktiskt hållit på med det här sedan 2011. Jag var 16 år under första Pittkalendern och nu är jag väl minst 50.   

Det var det. Livet, var jag nära att skriva, men menar självklart Gyllenkaalendern. Lite rädd på förhand för att jag inte skulle ha nog många filmer att skriva om (eftersom Jake Gyllenhaal är en så seriös skådespelare och dessutom mycket yngre än tidigare fokus), men i slutändan blev problemet snarare att jag hade för många och tvingades välja bort sådana jag tänkt var uppenbart kalendermaterial. Trots beslutsångest känner jag ändå att det här varit en av mina lugnaste känslor vid slutet av en kalender. Vet inte riktigt om det är på grund av att jag bara blivit bättre och mer effektiv, men hela årets kalender har faktiskt varit en mycket trevligare upplevelse än tidigare, och faktiskt inte lett till att jag vare sig aldrig vill skriva igen eller inte se en enda film till. 

Jag blir äldre och är snart utan skola för typ första gången i mitt liv. Av den anledningen vet jag därför inte riktigt vad livet har att erbjuda runt december nästa år så vem vet om det överhuvudtaget blir en kalender då. Oavsett vad som händer vill jag ändå tacka alla som läst i år och hoppas att det här tramset var nog bra för att åtminstone någon ska intressera sig för att se filmer som annars inte hade setts. Utöver att bli uppskattad för mina texter och ses som en skrivande gud är ju det faktiskt kalenderns allra viktigaste uppgift. 

Om jag nu inte skulle återvända 2019 så, tja, då har det varit några bra år där jag blivit allt bättre på att skriva och uttrycka åsikter om främst film, men i längden kanske också en hel del annat. Det är också ett otroligt arkiv av texter jag känner skam över, och det är säkert positivt på något sätt. 

Det har varit kul. Förhoppningsvis blir det kul igen. God jul och så. Tjosan! 

Tjugotredje December - Enemy (2013)

Glad fjärde advent! Här är en fråga till er alla: vad har filmer som Double Team, Coffee and Cigarettes, The Man in the Iron Mask, Female Trouble och Alien: Covenant gemensamt? Eftersom jag bara existerar i skrift hör kan jag omöjligt höra ditt svar, men om det var "alla innehåller skådespelare som spelar mer än en roll!" så har du helt rätt. 

Kan du hitta den gemensamma nämnaren här då: Polytechnique, Incendies, Prisoners och Arrival? Konstigt egentligen att ta den här frågan som tvåa eftersom den egentligen är lättare än första, men vilket som har du självklart helt rätt igen: alla fyra är gjorda av Denis Villeneuve. 

Så varför ställer jag dessa frågor? Jo, för att mittemellan dessa två kategorier av film finner vi Enemy, en film av Villeneuve med inte bara en, utan TVÅ (2!!!) Jake Gyllenhaal. Det här innebär att jag för första gången (och som jag har väntat) kan säga att Jake Gyllenhaals fiende är min vän, för han är nämligen också Jake Gyllenhaal. Jake Gyllenhaal Jake Gyllenhaal Jake Gyllenhaal. 

Varför jag valde att introducera Enemy på det här sättet? Ingen aning, men gjort är gjort. På tal om ingen aning förresten: låt oss prata lite film igen.

Jake Gyllenhaal spelar idag den kanadensiske Collegeprofessorn Adam Bell som jobbar på ett lika kanadensiskt college i Toronto, en stad som alltså ligger i Kanada. När han en dag rekommenderas en film av en kollega och sedan också ser den märker han att Jake Gyllenhaal också spelar den ganska misslyckade slådespelaren Anthony Claire (vars artistnamn för övrigt är Daniel St. Claire). Adam blir besatt av denna dubbelgångare och tar kontakt med honom vilket i sinom tid resulterar i att de båda träffas och inser att de inte bara påminner om varandra - de är exakt identiska ända ner till ärr. Tro det eller ej, men saker händer efter detta.

Jag är kanske lite skämtsam när jag säger att saker händer, men jag gör det inte för att jag är lat. Enemy är en film som man definitivt tjänar på att veta så lite som möjligt om på förhand, så att jag stannar där jag gör är för allas eget bästa. På samma gång skulle det också vara ett rejält arbete att försöka förklara allting utan att ständigt hänvisa till min vägg av foton sammankopplade med röd tråd och en white board där jag skrivit ord som "Spindel?" "Kanada?" och andra kontextlösa ord ställda som frågor. Det skulle bara inte bli en bra läsupplevelse.

Med det sagt kommer jag, utan att gå in mer på handling, kvickt prata lite tematik här nedan och jag anar att ganska många baserat på vad jag har att säga kommer kunna lägga ihop ett och ett om den fortsatta handlingen, så är du intresserad av Enemy baserat på dess premiss tycker jag att du ser den innan du läser vidare. Det är en bra och rätt kort (ganska precis 1,5 timme) film. Väldigt gult foto.  

Enemy är vad jag skulle beskriva som en mer pretentiös Donnie Darko. Inte för att de liknar varandra till handling, utan på grund av att båda filmer innehåller Jake Gyllenhaal och är mycket svåra att förstå på egen hand. Det är alltså en dålig liknelse, men det är ändå den jag tänker stå fast vid. 

Jag tar förresten tillbaka den direkt. Enemy är Donnie Darko för vuxna män (vilket mycket väl kan vara samma sak som pretentiösa Donnie Darko). En svår, tyst och mycket gul film som verkligen är någon slags mental body horror med känsla av David Cronenberg om han jobbat mer med hjärnan än köttet. Det här är inte en våldsam film, sällan heller speciellt obehaglig, men vad den däremot är, är extremt brutal i sitt sätt att skildra manlig rädsla och lust, utan också i sitt sätt att helt och hållet dekonstruera gränsen mellan verklighet och fantasi. Finns säkert också någonting där om en rädsla att åldras och att hamna i en helt förutsägbar tillvaro för resten av livet, men med en film som delar med sig så lite av vad den egentligen håller på med går det väl ärligt talat att läsa in lite vad som helst. 

På samma gång är det här verkligen en B-film förklädd till någonting extremt creddigt, och på samma gång motsatsen. Det finns så mycket Enemy gör för att avväpna sina tittare och lura dem till att titta åt fel håll i alla lägen, och ett Parent Trap-koncept den tar på så extremt stort allvar att det blir svårt att se den helt seriöst och man därför tar allting som händer bokstavligt när det verkligen till största del är symboliskt. Precis som med Prisoners - dock ärligt talat bättre utfört här - bör man väl se Enemy som en labyrint genom det mänskliga psyket snarare än som en kul grej med två mycket allvarliga Jake Gyllenhaal och en enorm spindel som vandrar över Toronto. "Tyvärr" har Villeneuve skapat en så trovärdig värld för sin film att det är svårt att tänka bortom det fysiska. 

Denna värld är självklart ingenting utan sina karaktär, främst två Jake Gyllenhaal plus den enes flickvän Mary (Mélanie Laurent) och den andres fru Helen (Sarah Gadon, som väl är den enda i hela filmen som faktiskt kommer från Kanada). Jag ska för en gångs skull vara helt ärlig nu och säga att Jake egentligen inte är någonting speciellt här. Han är bra, men bara på det sätt som man förväntar sig att en bra skådespelare alltid ska vara. Det är sant att de två fysiskt identiska karaktärer han spelar är lätta att skilja på, men det bygger mer på att de har sådana diametrala personligheter att det här snarare än hans egen insats.

På egen hand är både Adam och Anthony rätt platta karaktärer, och det är verkligen genom de Kvinnliga™ karaktärernas interagerande med dem som de blir någonting av värde, och på något sätt är det också just dessa kvinnor filmen handlar om trots att det är the two Jakes som är med klart mest. Det är rimligt när man ser filmen, jag lovar. Oavsett hur man ser på deras vikt i storyn finns ett faktum som inte går att bortse från: både Laurent och främst Gadon är definitivt filmens klart starkast lysande stjärnor, mycket tack vare att de har svårare roller och måste göra mer av dem på mindre tid än både Jake Gyllenhaal och Jake Gyllenhaal som kan sälja in sina roller genom hela filmen. Jag bör dock nämna att dessa karaktärers symboliska roll i filmen kan ses som relativt misogynt skrivet. Viktigt att däremot då också poängtera att filmen i sig inte nödvändigtvis är det, utan snarare att den visar på en av Jakes, kanske bådas, känslor och rädslor som de av lite oklar anledning finner i just kvinnor. Åtminstone kände jag att det var så, snarare än ett omedvetet manusdrag från Villeneuve.

Att ha bra karaktärer som spelar av varandra på det här sättet som de gör i Enemy är otroligt viktigt när resterande film inte har speciellt mycket på gång. Kan man däremot säga att det här är en film man ser på grund av de otroligt rafflande konversationerna? Nja, egentligen inte. Mysteriet i dessa två Jake är väl den stora charmen och det som lockar in i denna galna värld, men man stannar tack vare att människorna känns som just det: människor. Inte helt bra människor, men människor likväl. 

Det krävs egentligen inte att man kollar upp recensioner för att veta att en film som Enemy delar folk. Den är ofta väldigt förvirrande, det händer inte speciellt mycket, och slutscenen är kanske det mest chockerande/obehagliga jag någonsin varit med om. Det här är någonting för en specifik publik som gillar att bena ut allting en film döljer från sin tittare, och möjligtvis ingen annan. För mig som gillar Jake Gyllenhaal, Denis Villeneuve, filmer som kan liknas vid David Lynchs olika verk och ett foto nästan gulare än Deus Ex: Human Revolution, var det här en mycket bra film. Däremot krävs det att man verkligen fokuserar på att läsa mellan raderna och söka efter det som inte visas, samt antagligen också gör en del research efteråt. Annars riskerar det här att något oförtjänt ses som en riktigt banal och extremt osympatisk berättelse med ett slut lika obegripligt som det kommer från absolut ingenstans där man under eftertexterna tänker "fanns det någon som helst poäng med den här filmen?".

Imorgon tar det här slut. Hörs då!

  

Tjugoandra december - Nightcrawler (2014)

Nu är vi slutligen här. Tjugoandra december. Julens viktigaste dag. Då ska vi självklart prata om Nightcrawler, som jag vill tro är filmen folk oftast tänker på när de pratar om vilken bra skådespelare Jake Gyllenhaal är och då uppenbarligen inte sett någonting annat han varit med i. Med det sagt har han varken före eller efter varit bättre än han var här. Antagligen inte heller smalare. 

Det här är alltså inte en film om X-Men karaktären, utan Nightcrawler syftar på de människor som filmar olycksscener, gärna innan polisen kommit dit och blockerar vyn, och säljer materialet till olika nyhetsföretag. Vi får följa en nybliven Nightcrawler i form av Louis Bloom (Jake Gyllenhaal), en sociopat som med eskalerande omoraliska medel gör allt för att bli rik. Kan tänka mig att det här är en film som skulle vara intressant att se tillsammans med Robocop vilket kan låta konstigt på förhand, men båda två tar upp ämnen som mediekonsumtion och våld genom ett kapitalistiskt synsätt, men där Robocop handlar om att gå emot systemet och visa på att det finns en annan väg att gå (men också vara väldigt våldsam, vilket gör budskapet lite konstigt eftersom filmen säljer in sig på samma sätt som den våldshungrande publik den kritiserar) visar Nightcrawler mer någon som ser igenom systemet och väljer att utnyttja det till fullo. Intressant att se två sidor av samma mynt ibland. 

Det sjuka med att se den här filmen och Louis Bloom när han till exempel flyttar en kropp för bättre bild, eller bryter sig in på en mordscen, är att filmen faktiskt inte säljer in honom som skurk. Han är onekligen omoralisk och även ond, men han är verkligen mer en produkt av sin tid än någonting annat. Han berättar tiden in i filmen att han spenderar sina dagar med att sitta på internet där han läser onlinekurser på diverse saker för att ha den kompetens som krävs för att hitta ett jobb, vilket jag ändå kan känna är någonting många av hans generation och yngre kan känna med väldigt mycket, så att han arbetar bortom lagen sen när han har något att tjäna pengar på är det på sätt och vis svårt att inte sympatisera med honom till en viss mån. Jag säger inte att det han gör är rätt, men att Nightcrawler gör väldigt bra satir av jobbmarknaden och desperationen i att behålla det man har, och det är någonting som är svårt att inte till viss del ändå resonera med. Känner att folk som pratar om filmen oftast nämner den som mediekonsumtionssatir a la just Robocop, men, jag menar, har ni tittat ut i världen någon gång? Inte för att verka onödigt woke så nära julafton, men satir är någonting som kritiserar en aspekt av samhället, medan det här mer visar konsumtionen och kapitalismen runt den som en viktig del av samhället utan att riktigt lägga någon värdering i det. Den bara lägger fram faktumet att det ofta är så här det är hos olika nyhetsbyråer. 

Samtidigt som jag säger allt detta tror jag ändå inte att många pratar om filmen Nightcrawler överhuvudtaget, för Jake Gyllenhaal är faktiskt så bra här att han överskuggar allting annat filmen håller på med. Hans tolkning av denna känslokalla, oerhört smarta tickande bomb till karaktär var i mina ögon det bästa skådespeleriet under 2014, och sättet hur han genom hela filmen bitvis ökar Louis Blooms subtila ondska är oerhört imponerande. Varenda rörelse som inte är i synk med hans beteende, leendet kopplat till de helt döda ögonen, och varje hot han yttrar med den mjukaste av röster. Alla dessa motsatser som visar på den person Louis verkligen är utför Jake till perfektion, och målar verkligen upp ett porträtt av denna människa med ett extremt ego som man vet att man bör undvika, men som har den där underliga vithajs-charmen som inte riktigt går att titta bort från och ett sätt att prata där han tagit kontrollen utan att du ens hunnit märka det än. Det här är en smart och på många sätt bra film, men utan denna Gyllenhaal-prestation kan jag lova att de flesta inte skulle minnas Nightcrawler idag. 

Detta tar oss självklart till elefanten i rummet: varför blev Jake inte ens nominerad till en Oscar under samma år som till och med Bradley Cooper kunde bli det för American Sniper? Vet inte riktigt, kanske är det inte värt att bry sig om vad en gala tycker, men det här är ändå det största priset som finns inom film, så lite ifrågasättande tycker jag ändå man kan vara. Min högst okvalificerade gissning är att karaktären Louis Bloom helt enkelt är lite för obehaglig för att man ska vilja belöna den. Osympatiska karaktärer har självklart vunnit Oscar förr, men det finns någonting lite för verkligt och kanske nära känslor många andra ogärna haft inom honom för att det ska kännas bekvämt att sätta den sortens person i främsta rummet. Som sagt porträtteras inte Lou som skurk, men han är inte verkligen inte heller en hjälte. Lite irriterande är det här oavsett anledning, för även om jag tror att Jake på ett eller annat sätt kommer vinna sin Bästa Manliga Huvudroll™ förr eller senare (eftersom han redan egentligen tjänat ihop till den) så kommer det antagligen inte kännas helt rätt eftersom det med stor sannolikhet inte kommer vara för en lika bra roll som denna. Jag lär känna ungefär samma ambivalens som den dag Brad Pitt förhoppningsvis vinner trots att han nog var allra bäst i Tolv Apornas Armé. För att inte tala om När Nicolas Cage vinner sin andra Oscar och man tänker "kul, men var höll statyetten hus när han var med i Deadfall?".

Kort sagt: han borde vunnit, men gjorde det inte eftersom världen är orättvis och vägrar se sina egna brister.

Jag hade inte sett Nightcrawler sen den gick på bio fyra år tillbaka, så den var kul att återvända till med lite vuxnare ögon och en större medvetenhet om världen i stort. Måste dock säga att min åsikt om filmen faktiskt inte förändrats speciellt mycket, utöver att jag klarare ser undertext (ska sägas att jag såg den med glasögon den här gången, hehehehehehehehehehehehehehe). Den är väldigt smart och bygger upp en realistisk värld som trots många väldigt mörka stunder dock har ett foto med väldigt tydliga färger som verkligen gör för en attraktiv upplevelse. Manusförfattare och regissör Dan Gilroy har också visat sig mycket smart genom att ha en väldig tydlig idé om hur han vill få ut sitt budskap genom att aldrig någonsing säga det uppenbara rakt ut för att istället bjuda in tittaren in i huvudet på sin huvudperson där handlingar väger väldigt mycket mer än tomma ord. Det här är också typ den enda filmen jag skulle kalla thrillerkomedi, för den är onekligen thriller, men väldigt mycket i filmen är också med i glimten i ögat och förvånansvärt roligt. Antar att satir faktiskt kan vara rolig när den skrivs av någon som inte är Terry Gilliam. Ursäkta, jag borde inte dra in mitt Gilliam-hat i denna positiva Gyllenkaalender.  

Skulle säga att stora delar av slutet känns väldigt orimliga och inte lika uttänkta som resten av filmen vilket definitivt drar ner helheten, men i övrigt är Nightcrawler kusligt smart, underhållande och har kanske en av de enda biljakterna jag sett på film som inte är jättetråkig, plus självklart tidigare nämnda top tier Jake Gyllenhaal. Birollerna - främst i form av Riz Ahmed som Lous assistent, Rene Russo som den ansvariga utgivare Lou säljer till samt Bill Paxton konkurrerande Nightcrawler - gör alla väldigt bra jobb och är så smart utformade karaktärer som på väldigt bra sätt bekräftar för Louis att hans världsbild är den rätta utan att det är övertydligt (utöver i Russos fall. Precis som många orimliga händelser i slutet av filmen blir hennes karaktär också väldigt konstigt skriven lite från ingenstans) att det faktiskt är deras funktion snarare än personer som bara existerar i denna värld. Om du inte sett Nightcrawler än finns faktiskt inga ursäkter att skjuta på det mer. Kanske inte en julfilm direkt, men du får skylla dig själv som väntat tills nu. 

Det här var för övrigt min favoritfilm 2014. Det är ett underligt år jag av oklar anledning fortfarande sett ganska få från, så jag skulle nog också säga att den är det än idag.  

Tjugoförsta December - End of Watch (2012)

Vad gör man egentligen när det inte ens räcker att amputera sina ben? Tja, först ser man till att på något sätt få tillbaka dem, och sen funderar man ut nästa stora plan för att vinna sin Oscar som inte involverar till exempel boxning, bestiga ett berg, vara Brad Pitt i Cutting Class, eller där man behöver spela Tobey Maguires bror.

Den här gången trodde vår Jake Gyllenhaal att han hade hittat lösningen på sina problem: han skulle resa tillbaka i tiden och vara med i en film från 2012. Att han potentiellt kunde bli den första tidsresenären någonsin skulle visa alla hur mycket han var villig att göra för att få roller. Vad Jake borde tänkt på var självklart att rollprestationen är viktigare än jobbet för att få själva rollen, så det blev inget pris den här gången heller. Han är inte dålig i End of Watch, som för övrigt är filmen vi pratar om idag, men om inte ens Jake Gyllenhaal på högsta Gyllenhaal-nivå ens nomineras för Oscars kommer inte heller Jake Gyllenhaal på helt okej Gyllenhaal-nivå göra det.

Att han däremot förlorade Best Actor in an Action Movie på Broadcast Film Critics Association Awards till Daniel Craig i Skyfall är bisarrt. Ett så extremt smalt pris borde han ändå kunnat ta hem.

Men End of Watch alltså. En lite svår film att komma in i, för den gör verkligen sitt bästa för att man inte ska tycka om den. Först och främst är den gjord i någon slags realistisk stil där allting filmas av karaktärerna i filmen, men det här är en regel End of Watch inte ens lyckas följa i sin första scen. Jake och hans partner Michael Peña har kameror med sig under filmens gång (lite oklart varför), men i nästan alla scener klipper den mellan deras två PLUS en tredje som inte kan tillhöra någon av dem, och av någon anledning finns det någon som filmar i alla scener de inte är med i också (för av någon anledning har till exempel filmens skurkkartell en privat kameraman när de pratar om sina onda planer). Lite irriterande, framför allt när den så tydligt vill visa att "aha, där är faktiskt någon med kamera" och filmar ur en vinkel som det är omöjligt för personen som filmar att faktiskt vara. Mot slutet kändes det också som att filmen bara släppte konceptet helt och hållet till att vara mer traditionellt filmad vilket väl jag är tacksam över, men man kan inte hålla på och göra upp regler för att bryta mot dem gång på gång och till sist bara överge hela sitt koncept. Känns lite billigt alltså. Sen att filmen innehåller mängder ganska dålig, icke-diegetisk musik är också lite underligt när den vill verka så realistisk och filmad av privatpersoner som verkligen var där, samt berättarrösten i början av filmen (för att inte tala om epilogen där någon av dessa kameramän valt att klippa in ett "earlier that same day"). 

För ökad realism kände också filmens manusförfattre och regissör David Ayer (känd för klassiker som Suicide Squad och Bright) att ha riktigt naturlig dialog där absolut alla svär så mycket de kan i varenda mening. Jag vet inte riktigt hur det är mer er läsare där ute, men när jag tänker på både poliser och riktigt realistisk dialog tänker jag på ett överskott av svordomar.

Just det, kanske borde säga vad End of Watch handlar om.

Alltså, typ inget alls. Jake Gyllenhaal och Michael Peña spelar poliser som patrullerar lite här och där men i regel i rätt jobbiga kvarter. Det är ganska osammanhängande, mycket känns som utfyllnad och man får följa karaktärer med väldigt svårtydd moral. Låter kanske som klagomål, men jag tycker faktiskt om hur fokuserad End of Watch var på att bara visa deras vardag snarare än en eskalerande handling, även om det leder till ett slut som kommer lite från ingenstans och, spoiler alert, involverar kartell-medlemmar som verkligen känns som karaktärer ur ett B-igt fighting-spel från 90-talet, gärna inspirerat av Mortal Kombat. Det här var inte en lika stark referens som den till Wild Arms fiender i ett tidigare inlägg, men den får duga.

Bortsett från Kartellen är det ändå lite konstigt att någon som David Ayer, mannen som inte vet vad nyans överhuvudtaget är, kan göra så intressanta och mänskliga karaktärer. Extra konstigt blir det väl också av att han bevisligen regisserat filmen väldigt dåligt sett till kamera-användande och så (skrev om det i ett tidigare stycke. Gå gärna tillbaka och läs det om du började här i det åttonde). Huvudpersonerna är visserligen lika inkonsekventa i sina handlingar som kameran är med sina regler, men ingen människa är väl alltid precis samma i alla situationer, och det gör att hela resan blir trevligt oförutsägbar när man får åka på den med dessa stundtals riktigt osympatiska, men ändå på sitt sätt snälla typer som agerar mer på magkänsla än rutin.

Jag tänker använda ett av ungdomen av idags många uttryck här, och säga att End of Watch är en s k mixed bag. Den är regisserad av en dåre som inte vet vad han höll på med, och som när det vankas någon form av handling med faktisk substans inte vet överhuvudtaget vad han håller på med (och seriöst, vem klippte egentligen "slutstriden"?). När David Ayer däremot bara får hålla på med sin polis-onani och Jake + Michael får cruisa runt och vara vänner så fungerar faktiskt filmen rätt bra tack vare bra skådespeleri (även om det är svårt att se Jake Gyllenhaals karaktär som någon annan än Jake Gyllenhaal utan Gyllenhaar) från de båda i kombination med en vad jag får anta är rimlig skildring av en patrullerande polis vardag. Det är inte alltid bra, de vinner inte alltid, och framför allt kan de heller inte hantera alla situationer på bästa sätt. De är i slutändan filmens tydliga hjältar, men det är inte en så konservativ polissyn som samhällets perfekta medborgare som man kan tro, och det kände åtminstone jag var uppfriskande och hjälpte filmen att kännas något verkligare än den väldigt lätt kunna göra. 

Jag vet inte riktigt om jag rekommenderar End of Watch. Den här dokumentära stilen i kombination med rätt händelselöst fältarbete med poliser är väl inte direkt det mest nervkittlande där ute, framför allt inte när storyn (när den spelar någon roll) också är så tunn. Det är en helt okej film tack vare sina rimliga karaktärer och för att jag är galen och gillar när få saker av substans händer, men det finns många problem att ta sig förbi innan man verkligen kommer in i dess groove alltså. Det tog nog mig minst halva filmen att komma över hur kameran inte går ihop och hur extremt onaturligt dark and gritty dialogen är, men när jag bara köpte att det är så här det är och inget kan ändra på den saken hade jag ändå en resterande halva kvar som faktiskt var rätt trevlig att ta sig igenom. Vad jag vill säga är väl att man måste acceptera någonting dåligt för att kunna uppskatta det bra, och i vanliga fall skulle jag säga att det är ett fruktansvärt tips, men här känns det lite som det enda rätta eftersom en bra grund inte kan tillåtas gömmas undan ett lager av smuts på grund av en klåpare till regissör. 

Med det här långa stycket säger jag alltså: se End of Watch, eller se den inte. Spelar inte så stor roll egentligen. Det är en heeeeelt okej 3/5-film, så du kan säkert få ut något av den, men samtidigt få ut lika mycket av att bara göra något annat. Dock vill jag säga att jag nog vill att så många som möjligt specifikt ska se filmens slutscener så de verkligen får uppleva B-Mortal Kombat skurkarna. Vare sig du vill se ingenting, hela filmen eller bara slutet finns End of Watch vilket som på Netflix, så den är åtminstone i skrivande stund väldigt lätt att få tag på. 

Anna Kendrick är förresten också med och spelar den enda roll hon någonsin spelat: Anna Kendrick. Ganska trevlig kontrast till filmens resterande karaktärer ändå. 

Tjugonde December - Stronger (2017)

Han vann ingenting på att bara skådespela bra i över tio år. Han vann ingenting på att lära sig boxa. Han vann ingenting på att bestiga ett berg. 2017 insåg Jake att dramatiska, kroppsliga förändringar var det stora hos Oscarsvinnare, och valde därför att göra den ultimata förändringen: för att kunna spela Jeff Bauman i Stronger valde han att amputera sina ben. 

Vann han slutligen sin Oscar tack vare detta genidrag? Nej, han blev inte ens nominerad. Han glömde nämligen bort det allra viktigaste: för att kunna nomineras måste man vara med i en film som någon också sett, och tyvärr var inte så fallet med Stronger. Med en ändå ganska blygsam budget på $30 000 000 lyckades filmen inte ens dra in en tredjedel av detta, och dömdes för alltid att bli ännu en film folk på något sätt upptäcker när de vill se en Gyllenhaal och som de sedan säger "Jake Gyllenhaal har inte nominerats sedan 2006. Darkest timeline, indeed" om.

Av de ändå relativt få recensioner som finns för Stronger hittade jag en som jag verkligen fastnade för, och jag tänker att jag klistrar in den här: "Jake Gyllenhaal and Tatiana Maslany were really great in this and it was competently done."

Det här är verkligen inte fantastiskt skrivet, men däremot summerar den nog ungefär allas åsikt på ett väldigt kort och koncist sätt. Jake Gyllenhaal är jättebra. Tatiana Maslany är jättebra, och resten av filmen är mycket kompetent. Mer behöver man egentligen inte veta.

Med det sagt tänker jag nu skriva många ord om Jake, Tatiana och Stronger.

Stronger berättar den sanna (åtminstone till största del) historien om Jeff Bauman, en överlevare från bombningen under Boston Marathon på bekostnad av sina ben, och som efter att ha vaknat upp på sjukhus identifierade en av bombarna. Vissa skulle nog säga, och möjligtvis med rätta, att det är osmakligt att göra film för att kapitalisera på en så fruktansvärd händelse bara fyra år efter den inträffat och fortfarande är färsk i mångas minnen, men jag skulle säga att Stronger  faktiskt kommer undan med hedern i behåll i och med att fokus inte vilar på händelsen i sig utan på individen Jeff och effekterna av att förlora sina ben/ses som en hjälte var han än befinner sig. Det är alltså inte en Patriots Day, som 2016 ville få det till att Mark Wahlberg räddade dagen. Med facit i hand är det ju också rätt uppenbart att det här var en film som stod över att tjäna pengar. 

Vi finner oss egentligen med samma inspirationsporr idag som under gårdagens October Sky, även om metoderna att inspirera är olika. Här handlar inspirationen mer om att både gå vidare med livet efter en traumatisk händelse, samt att på något sätt äga och växa bortom sina egna svagheter. Svagheten i det här fallet är alltså en plötslig brist på ben. 

Och nog lyckas väl Stronger till största del med vad den håller på med. Det är svårt att inte ryckas med i känslorna som filmen vill att man ska känna, men samtidigt är det många gånger, främst på slutet, som det känns ganska oärligt. Jake Gyllenhaal och Kanadas stolthet Tatiana Maslany (som spelar hans flickvän Erin) är båda jättebra precis som de alltid är och allting de gör känns på riktigt, men så fort någonting annat ska försöka skapa feeling klingar det inte helt ärligt. En del av det ligger självklart i att de andra skådespelarna inte är lika bra, men också att deras karaktärer mest bara verkar finnas för att säga inspirerande eller sorgliga saker som någon annan kan reagera på med rimlig reaktion, ackompanjerat av musik som visserligen är bra men väldigt uppenbart också finns där eftersom dialogen i sig inte räcker för att skapa den reaktion som eftersöks. Det här märks främst av i slutet av filmen när person efter person känner för att vandra upp till Jeff och berätta sin sorgliga men ändå något inspirerande livshistoria, och det är hmmmmmm inte så bra. 

I kontrast till detta känns alla scener med Jeff och Erin helt riktiga och det är inom deras lilla yta som filmen egentligen borde spendera mer tid. Jag förstår att den av storymässiga skäl inte kan göra det, men när man ändå har en film med så väldigt lågt tempo som denna hade det nog gått att skära ner en del tid från scenerna med till exempel Jeffs riktigt irriterande familj så åtminstone mer fokus legat på dem två utan att nödvändigtvis ge dem mer screentime tillsammans. Ska sägas att jag inte ogillar tempot, det fungerar definitivt för den här sortens historia där karaktärer och känslor är längst fram, men jag hade ju föredragit det om filmen kunnat fokusera på mindre dåliga typer. 

Trots en irriterande familj, främst Jeffs mamma, är det dock en bra historia det här. Den är ju onekligen enkel, men alla behöver inte vara Donnie Darko för att kunna godkännas. Den är sorglig när det behövs, inspirerande när det behövs, smårolig när det behövs och i slutändan kan man säga att den också följt ett väldigt tillfredsställande händelseförlopp där en Jake Gyllenhaal fått besöka både botten och någonting ändå rätt bra över ett rimligt tidsförlopp från det ena till det andra. Känns som att jag sett många filmer senaste tiden där huvudpersonen plötsligt blir lite för bra från ingenstans, så det var ganska uppfriskande att se Stronger som verkligen tar sin rimliga tid och inte heller slutar med att han tar över världen från sin rullstol. Livet liksom bara fortsätter något mer tolerant än det var tidigare i filmen och vi har alla lärt oss läxan att inte försöka köra bil när du är både onykter och utan ben.  

Och på tal om att köra onykter antar jag, man får vara beredd på att Stronger är en film som mest handlar om människor som antingen är arga, sorgsna, eller som av en eller annan anledning bara mår allmänt dåligt. Det här är inte den film man ska se om man bara vill att alla ska vara vänner, men om man är ute efter väldigt mycket konflikt som ofta porträtteras till största del trovärdigt finns många fina scener här att hämta och må dåligt av att uppleva. Jag förstår om det här inte låter som något ur en speciellt inspirerande film, men Stronger sprinklar ut de mer Inspirerande Stunderna™ lite här och där så att den tunga negativiteten aldrig helt och hållet tar kontroll över filmens narrativ. Smart beslut i min mening, och håller dessutom filmen från att bara vara fylld av inspirerande citat i varenda scen. 

Jag har klagat en del på irriterande familjemedlemmar och känslomässigt tveksam ärlighet som båda sänker filmen, men utöver dessa aspekter är den verkligen kompetent. Den ser rätt bra ut, skådespelarna är till största del väldigt bra (om än av varierande kvalitet), storyn likaså. Det är en enkel film som inte tar många risker, så det fanns kanske inte supermycket att göra fel, men byt bara ut våra huvudrollsinnehavare och den skulle vara precis lika ointressant som Everest, och det hade verkligen varit ett tråkigt öde att behöva se något sånt igen. Vet inte riktigt om det här är en film jag säkert rekommenderar till alla som läser eftersom dess låga tempo gör att dess ändå inte superlånga längd på strax under två timmar kan kännas som väldigt mycket under vissa partier. Samtidigt är det ju en bra film, om än inte någon fantastisk. Svårt det här.

Jag antar att jag säger detta: Vill du se en ofta inspirerande film som går i ett mycket lågt tempo och innehåller väldigt bra, underskattat skådespeleri med en ovanligt osympatisk (vilket dock är förståeligt inom storyns kontext) huvudperson är Stronger värd att se. Du fanns definitivt inte där när filmen gick på bio, men kanske nu? Vem vet, det här kan vara början på ett fantastiskt förhållande. Var dock beredd på att filmens Boston-halt är snudd på parodiskt hög. 

Det här är också en i mängden av filmer där Jake duschar. Det kan inte finnas många skådespelare som är så rena på film som han.

Nittonde December - October Sky (1999)

Vi börjar verkligen sakta men säkert närma oss slutet av årets kalender, men innan julafton kommer alltid nittonde december (och fyra andra dagar!) och det här är en speciell dag. Först och främst är det ju dagen efter Brad Pitts födelsedag, men som av ren slump fyller också Jake Gyllenhaal år. 38 idag alltså, och då känns det väl inte mer än rätt att prata om filmen där han fick sin första huvudroll: October Sky. För övrigt också kalenderns enda film från innan millennieskiftet. 

Vi kan ta trailern först av allt idag. Lika bra att komma in i det direkt liksom. 

Fint. Vad vi har att göra med i dag är alltså den sanna historien om Homer Hickam (spelad av tidernas minsta Jake Gyllenhaal) som växer upp i gruvstaden Coalwood under 1950-talet. Inspirerad av den första artificiella satelliten att följa jordens omloppsbana, Sputnik 1, bestämmer han sig för att tillsammans med vännerna Quenting, Roy Lee och Sherman bygga sin egen, fullt fungerande raket i miniatyr. Hans pappa John (Chris Cooper) är inte helt köpt på idén eftersom han älskar kol och antagligen hade gift sig med gruvan om han kunnat. Då hade Homer kunnat bli hälften människa, hälften kol och kanske mindre intresserad av raketer.   

Eller ja, John ogillar väl främst idén av att Homer bygger raketer eftersom han tror att den enda framtiden i Coalwood för icke-atleter är att ta jobb i gruvan. Trist stad. 

En sann historia alltså. Vet inte riktigt hur sann egentligen, många gånger känns October Sky överdrivet sentimental, men nyckelmomenten antar jag stämmer överens med verkligheten. Går ju att läsa Homer Hickams bok Rocket Boys (den extremt skarpögde lägger kanske märke till att October Sky är ett Rocket Boys-anagram) antar jag, men varför läsa en bok när jag kan se Jake Gyllenhaal istället? 

   

Känns som att jag är ofokuserad idag. Verkar jag ofokuserad?  

Sak samma. 

Det är en film liten film det här. Jag har faktiskt sett den förr, men det hade jag inget minne av innan jag såg den nu för kalendern. Jag mindes dock bara pappan och gruvan, så det kändes ändå till största del som min första gång. Herregud det här är helt onödig information. 

Vi startar om. 

Som sagt: en fin liten film. Jag skulle inte på något, absolut något, sätt säga att October Sky är mer än typ 3,5/5 om man ska snacka sifferbetyg, men det mesta den försöker med lyckas den också utföra utan större problem. 

Och, jag menar, ja, den ser ut som en tv-film på många ställen, har lite ryckigt tempo här och där, och Roy Lee är en så töntig karaktär (en väldigt typisk tonårig, manlig kompis på film) att jag nästan blev glad över avslöjandet att hans styvpappa slår honom. Han syns för övrigt väldigt suddigt på bilden här ovan. Roy Lee alltså, inte styvpappan. Jake är också med i bild. 

Det määäääääärks att det gått nitton dagar där jag också försökt skriva skönlitterärt parallellt med detta. Skärpning på mig från och med nu. 

Varför en fin film? Bra fråga. Främst antar jag väl att fader-son förhållandet är trevligt. Det är väl sällan superfint egentligen, snarare fyllt av problem och olika synsätt, men det finns ändå stunder här och där, där de på något sätt kan se sig själv i varandra och där klickar också jag och filmen som allra bäst. 

Filmens själva raketaspekt är väl okej. Jag är inte supersåld på den eftersom jag ärligt talat inte riktigt bryr mig om små raketer, och dessutom förekommer lite för mycket avancerad matte för min smak även om den ofta bara dyker upp fort för att visa hur smart Homer och hans gäng är snarare än bevisa för tittare att det här är någonting som skulle fungera på riktigt. Både raketen och pappans delar av handlingen knyts dock i slutet väldigt trevligt ihop, även om den lite väl pompösa musiken förstör stunden lite. 

Varför man bör se October Sky? Tackar som frågar, jag antar väl att det finns en inspirerande kärna här att ta tag i när man känner att hoppet kanske är förlorat. Den enkla historien om hur fyra tonåringar med inga medel alls lyckade bygga sin egen raket, och på köpet undfly sina gruvöden när ingen trodde på dem. Så mycket arbetar mot dem, men trots alla motgångar fortsätter de framåt hela vägen in i mål, och det kan åtminstone jag känna är ett budskap som antagligen alla kan vara i behov av då och då. Det finns självklart fler filmer som gör detta, till exempel Billy Elliott som på något vis också är en film från bara ett år senare som handlar om en son vars pappa är gruvarbetare och måste inse att hans barn har talanger utanför pappans eget spektrum. Hett med gruvarbetande fäder där runt slutet av 1900-talet antar jag. 

Ärligt talat är väl många av dessa inspirerande filmer med fokus på tonåringar som arbetar sig ur jobbiga livssituationer rent kvalitetsmässigt ofta ganska lika, så det finns egentligen inget speciellt skäl till varför du ska se just October Sky före någon annan. Den är mest ett alternativ i mängden, men definitivt inte ett dåligt sådant. Rent känslomässigt träffar den rätt i stort sett alla gånger för min del, och skådespeleriet från alla inblandade är nog bra för att man inte ska sitta och fundera på verkets autenticitet även när det blir just så sentimentalt som tidigare nämnt. Det är ingen speciellt lång film heller, bara runt 100 minuter, så den kräver inte supermycket tid från sin tittare. Åtminstone jag bryr mig mycket om en films längd som markör för om och/eller när jag ska se den, och förhoppningsvis gör andra också det. Annars var den där meningen helt poänglös, och det skulle vara trist.  

Antar väl att det är någon slags propagandablogg som skrivs på denna domän, så jag jag skulle nog aldrig tillåtas åka hem utan att skriva detta först: du ska självklart se October Sky eftersom den till skillnad från alla andra, liknande filmer innehåller Jake Gyllenhaal, och varje gång (vilket är lite för få gånger) hans 18 år gamla leende dyker upp i bild är det svårt att inte känna ett totalt, själsligt lugn. 

Så, då var det sagt. 

Samtidigt som det här är en väldigt stark debutfilm för en blott 18 år gammal Jake Gyllenhaal måste jag ändå säga att jag är lite besviken över hur hög kvaliteten på October Sky är. Efter tidigare kalendrar är jag liksom van vid filmer som Cutting Class och The Best of Times som är riktigt dåliga filmer, men där man också kan uppskatta hur långt Brad Pitt och Nicolas Cage kommit (Även om Nic kanske gått tillbaka till den kvaliteten många gånger på senare år), både sett till deras skådespel och filmerna de erbjuds. Med Jake Gyllenhaal blir resan väldigt mycket mer oklar eftersom det här var en ganska stor film som dessutom konsekvent fått goda vitsord sedan den släpptes, och Jake själv är ju lika bra här som han alltid är. Det är nästan irriterande. Tänk att redan i debuten få spela mot Laura Dern också. Vilken grej. 

Hade jag varit bra på det här hade jag givetvis pratat om henne tidigare förresten. Dern spelar Homers lärare Miss Riley och är en viktig del i att inspirera honom till att bygga, och sen få honom att återvända till sina vänner när han under en kort period tar jobb i gruvan efter att en av deras raketer misstänks ha orsakat en skogsbrand. Det är ingen superroll egentligen eftersom den likt många andra karaktärer i filmen främst är ett karaktärsdrag mer än en fullfjärdar människa. I det här fallet är hon den inspirerande kraft som krävs för att Homer ska kunna inspirera tittarna som ser filmen och blir därför också en väldigt viktig del i detta linjära inspirationsstreck. Fin roll alltså, men inte superdjup på något sätt. Ungefär som resten av filmen. 

Det är nog bäst att sätta stopp här. Min poäng är gjord, mitt huvud är borta. Förhoppningsvis har jag hittat det till imorgon. Vi hörs då! 

Sjuttonde December - Donnie Darko (2001)

Måste säga att jag är lite rädd för dagens inlägg, och med risk att låta töntig är det för att jag nästan känner att Donnie Darko är så mycket större än både mig och på sätt och vis också sig själv. Jag säger inte det här för att det är en så fantastisk film, för av det man kan se framför sig är den verkligen inte det. Åtminstone Director's Cut (som är den enda version jag sett) är minst tjugo minuter för lång, karaktärerna är till 90% riktigt irriterande och den förklarar tidsresandet precis så mycket att det bara börjar kännas som halvt obegripligt - men ändå precis nog begripligt - trams. Jag är heller inte längre ung eller tonåring, så Donnie och hans teen angst känns ofta väldigt sådär för min del, och dialogen är ofta rätt... jag vet inte, tillfredsställande men på samma gång ganska dålig. Som om alla tänker högt, och det finns verkligen stunder där regissören och manusförfattaren Richard Kelly kände "det här kommer låta riktigt coolt", som till exempel repliken "why are you wearing that stupid man suit?" som egentligen inte funkar överhuvudtaget. Den har också ett riktigt ojämnt soundtrack bestående av licensmusik (som är bra) och musik gjord för filmen (som är dålig). 

I Donnie Darko får vi följa 16 år gamla Donnie (spelad av 20 år gamla Jake Gyllenhaal), en lätt störd ung kille som tack vare sina sömgångar-vanor undviker döden när en jetmotor kraschar ner genom taket till hans rum. Samtidigt som detta händer får Donnie en ny låtsaskompis i form av Frank, en man utklädd som riktigt kuslig kanin. Enligt Frank kommer världen gå under om 28 dar, 6 timmar, 42 minuter och 12 sekunder och att Donnies existens nu fått en större mening. Konceptet att endast en person kan rädda världen är ingenting nytt, men man kan inte anklaga Donnie Darko för att ta sig dit på ett icke-originellt sätt. Och det är självklart en styrka hos filmen att vara så skev och konstig i jämförelse med mycket annat, för det gör verkligen att man inte tänker lika mycket på en del av dess brister som man skulle göra i en som gjorde allting mer konventionellt. 

Trots en del klagomål om pacing, dialog o s v skulle jag dock säga att det här är en film som har ett väldigt bra manus om man verkligen orkar bry sig om det, för saken med Donnie Darko och det alla väl antagligen vet är att den ger sin tittare väldigt lite att greppa tag i om man inte är väldigt uppmärksam på vad som pågår. Antagligen krävs det att man ser den mer än en gång också, och det är här dess främsta styrka kommer in: det är verkligen en communityfilm där man ser den, tänker "hm, tänker jag verkligen rätt nu?" eller "vad hände egentligen? Och varför?" och sen spenderar resten av veckan till att sondera hela internet för andra människors teorier och försöka diskutera sig fram till ett svar som kan upplevas rimligt, samtidigt som många av filmens mindre beståndsdelar kan förtydligas något. Jag menar, det är inte som att jag direkt tänkte på hur absolut allting i filmen sker för att kunna påverka varandra och sen leda till att filmens början kan inträffa eftersom tiden i detta alternativa universum allting utspelar sig i (och varför är det ett alternativt universum? Vem vet!) eftersom tiden är mer cirkel än streck. Det är kausalitet på en extrem nivå!!!

Sen gräver man ännu djupare, rakt ner i internet mörkaste mitt och finner massor av utläggningar om filmen kan se lika mycket som en religiös film som en helt grundad i (fiktiv) vetenskap, eller hur Donnie dog redan i första scenen eftersom det kan stärkas genom olika teorier runt döden och hur man är bunden till jorden längre på grund av en stark vilja och Donnies i det här fallet var att få uppleva kärlek OCH DET PÅ NÅGOT SÄTT INTE LÅTER SOM EN GALNINGS UTLÄGGNING. Det är på det här sättet jag menar att filmen är så mycket större än sig själv, för jag kan inte tänka mig att Richard Kelly, som inte kunnat göra en vettig film senare, medvetet tänkte sig allt detta när han gjorde filmen, främst inte när han genom Director's Cut gjorde det ganska tydligt att han såg tidsresandet som sanningen. Det är bara det att filmen på något sätt spann utom hans kontroll och blev någonting vem som helst kan ta till sig och göra sin egen, mer eller mindre rimliga läsning av. Det finns så många detaljer att söka efter, samtidigt som väldigt lite existerar på en explicit nivå. 

Problemet med detta tänker jag är att om man inte vill göra all denna research och typ gå med i en sekt för att få svar kommer det finns så extremt många frågetecken. Om man bara ser den som mörk ungdomsfilm där Jake Gyllenhaal måste resa i tiden och som kommunicerar med en dark and gritty kanin alltså. Varför ska han resa i tiden liksom? Varför händer det som händer i slutet? Var kom den där jetmotorn från? Vad var poängen med... tja, det mesta som hände i filmen? Det är många saker som verkligen lämnas hängande för en casual tittare här, och mest blir man kvar med mobbare som känns nästan på en Henry Bowers-nivå och tonårsångest av väldiga tidigt 2000-tals mått. Förresten är det lite konstigt eftersom filmen utspelar sig 1988, men jag antar att tidigt 2000-tal var en så extrem period att den är svår att sminka över.   

Undrar egentligen varför just 80-tal nu när jag tänker mer på saken, för vad jag vet bidrog är inte det här en film som på något vis påverkas av eran den utspelar sig i. Kanske var det bara för att motivera licensmusiken, vad vet jag.

Donnie Darko är verkligen en film som växer efter att man sett den. När jag såg den för kalendern, för övrigt för första gången sedan jag var 16, hade jag ärligt talat ganska svårt för den. Främst kände jag att jag nog helt enkelt blivit för gammal för att bry mig om dessa rimliga och alltså jobbiga tonåringar som tror att de är någonting, och hur många av scenerna som bara kändes som utfyllnad. Det var först när den var slut och jag inte kunde få alla frågetecken ur huvudet som jag verkligen började uppskatta vad den höll på med, och kunde uppskatta hur det här verkligen är en feberdröm där inte ens karaktärerna vet vad de håller på med eller vad som ska hända. Det är nästan definitionen av en psykologisk thriller, för av att se den blir man själv galen i jakt på en säker sanning som kanske en gång existerat men som på grund av hela diskursen runt filmen är ett minne blott. Det här måste ju förresten vara en av ändå rätt få filmer som givits eget liv utanför sin författares händer.  

Min favoritfilm är det här verkligen inte, men däremot är det en av de klart mest intressanta att tänka på, och utan att göra research tror jag också att det är den enda där Jake och Maggie Gyllenhaal är med i samma film. De spelar till och med syskon här, och bättre filmsyskon kan man väl inte få. Har inte alls pratat om skådespelarna här, men det är inte riktigt en film där det är någonting man fokuserar på hos andra än Jake Gyllenhaal som väldigt trovärdigt säljer in sin möjligtvis psykiskt sjuke Donnie. Övriga skådespelare som Jena Malone, Drew Barrymore, tidigare nämnda Maggie Gyllenhaal gör alla vad som krävs. Svårt att riktigt ge djupare bedömning än så eftersom rollerna inte kräver mer.  

För övrigt var det här också Seth Rogens första film, och det är verkligen ett sånt fall där man ser honom och tänker "men, det är ju... nej, det är omöjligt... men, det måste ju... nej, aldrig". 

Det var det. Se Donnie Darko, och läs sedan på, skriv galna teorier över alla dina väggar och sluta gå ut ur hemmet. Jag vill verkligen påstå att du inte får hela upplevelsen annars.