Tjugonde December - Stronger (2017)

Han vann ingenting på att bara skådespela bra i över tio år. Han vann ingenting på att lära sig boxa. Han vann ingenting på att bestiga ett berg. 2017 insåg Jake att dramatiska, kroppsliga förändringar var det stora hos Oscarsvinnare, och valde därför att göra den ultimata förändringen: för att kunna spela Jeff Bauman i Stronger valde han att amputera sina ben. 

Vann han slutligen sin Oscar tack vare detta genidrag? Nej, han blev inte ens nominerad. Han glömde nämligen bort det allra viktigaste: för att kunna nomineras måste man vara med i en film som någon också sett, och tyvärr var inte så fallet med Stronger. Med en ändå ganska blygsam budget på $30 000 000 lyckades filmen inte ens dra in en tredjedel av detta, och dömdes för alltid att bli ännu en film folk på något sätt upptäcker när de vill se en Gyllenhaal och som de sedan säger "Jake Gyllenhaal har inte nominerats sedan 2006. Darkest timeline, indeed" om.

Av de ändå relativt få recensioner som finns för Stronger hittade jag en som jag verkligen fastnade för, och jag tänker att jag klistrar in den här: "Jake Gyllenhaal and Tatiana Maslany were really great in this and it was competently done."

Det här är verkligen inte fantastiskt skrivet, men däremot summerar den nog ungefär allas åsikt på ett väldigt kort och koncist sätt. Jake Gyllenhaal är jättebra. Tatiana Maslany är jättebra, och resten av filmen är mycket kompetent. Mer behöver man egentligen inte veta.

Med det sagt tänker jag nu skriva många ord om Jake, Tatiana och Stronger.

Stronger berättar den sanna (åtminstone till största del) historien om Jeff Bauman, en överlevare från bombningen under Boston Marathon på bekostnad av sina ben, och som efter att ha vaknat upp på sjukhus identifierade en av bombarna. Vissa skulle nog säga, och möjligtvis med rätta, att det är osmakligt att göra film för att kapitalisera på en så fruktansvärd händelse bara fyra år efter den inträffat och fortfarande är färsk i mångas minnen, men jag skulle säga att Stronger  faktiskt kommer undan med hedern i behåll i och med att fokus inte vilar på händelsen i sig utan på individen Jeff och effekterna av att förlora sina ben/ses som en hjälte var han än befinner sig. Det är alltså inte en Patriots Day, som 2016 ville få det till att Mark Wahlberg räddade dagen. Med facit i hand är det ju också rätt uppenbart att det här var en film som stod över att tjäna pengar. 

Vi finner oss egentligen med samma inspirationsporr idag som under gårdagens October Sky, även om metoderna att inspirera är olika. Här handlar inspirationen mer om att både gå vidare med livet efter en traumatisk händelse, samt att på något sätt äga och växa bortom sina egna svagheter. Svagheten i det här fallet är alltså en plötslig brist på ben. 

Och nog lyckas väl Stronger till största del med vad den håller på med. Det är svårt att inte ryckas med i känslorna som filmen vill att man ska känna, men samtidigt är det många gånger, främst på slutet, som det känns ganska oärligt. Jake Gyllenhaal och Kanadas stolthet Tatiana Maslany (som spelar hans flickvän Erin) är båda jättebra precis som de alltid är och allting de gör känns på riktigt, men så fort någonting annat ska försöka skapa feeling klingar det inte helt ärligt. En del av det ligger självklart i att de andra skådespelarna inte är lika bra, men också att deras karaktärer mest bara verkar finnas för att säga inspirerande eller sorgliga saker som någon annan kan reagera på med rimlig reaktion, ackompanjerat av musik som visserligen är bra men väldigt uppenbart också finns där eftersom dialogen i sig inte räcker för att skapa den reaktion som eftersöks. Det här märks främst av i slutet av filmen när person efter person känner för att vandra upp till Jeff och berätta sin sorgliga men ändå något inspirerande livshistoria, och det är hmmmmmm inte så bra. 

I kontrast till detta känns alla scener med Jeff och Erin helt riktiga och det är inom deras lilla yta som filmen egentligen borde spendera mer tid. Jag förstår att den av storymässiga skäl inte kan göra det, men när man ändå har en film med så väldigt lågt tempo som denna hade det nog gått att skära ner en del tid från scenerna med till exempel Jeffs riktigt irriterande familj så åtminstone mer fokus legat på dem två utan att nödvändigtvis ge dem mer screentime tillsammans. Ska sägas att jag inte ogillar tempot, det fungerar definitivt för den här sortens historia där karaktärer och känslor är längst fram, men jag hade ju föredragit det om filmen kunnat fokusera på mindre dåliga typer. 

Trots en irriterande familj, främst Jeffs mamma, är det dock en bra historia det här. Den är ju onekligen enkel, men alla behöver inte vara Donnie Darko för att kunna godkännas. Den är sorglig när det behövs, inspirerande när det behövs, smårolig när det behövs och i slutändan kan man säga att den också följt ett väldigt tillfredsställande händelseförlopp där en Jake Gyllenhaal fått besöka både botten och någonting ändå rätt bra över ett rimligt tidsförlopp från det ena till det andra. Känns som att jag sett många filmer senaste tiden där huvudpersonen plötsligt blir lite för bra från ingenstans, så det var ganska uppfriskande att se Stronger som verkligen tar sin rimliga tid och inte heller slutar med att han tar över världen från sin rullstol. Livet liksom bara fortsätter något mer tolerant än det var tidigare i filmen och vi har alla lärt oss läxan att inte försöka köra bil när du är både onykter och utan ben.  

Och på tal om att köra onykter antar jag, man får vara beredd på att Stronger är en film som mest handlar om människor som antingen är arga, sorgsna, eller som av en eller annan anledning bara mår allmänt dåligt. Det här är inte den film man ska se om man bara vill att alla ska vara vänner, men om man är ute efter väldigt mycket konflikt som ofta porträtteras till största del trovärdigt finns många fina scener här att hämta och må dåligt av att uppleva. Jag förstår om det här inte låter som något ur en speciellt inspirerande film, men Stronger sprinklar ut de mer Inspirerande Stunderna™ lite här och där så att den tunga negativiteten aldrig helt och hållet tar kontroll över filmens narrativ. Smart beslut i min mening, och håller dessutom filmen från att bara vara fylld av inspirerande citat i varenda scen. 

Jag har klagat en del på irriterande familjemedlemmar och känslomässigt tveksam ärlighet som båda sänker filmen, men utöver dessa aspekter är den verkligen kompetent. Den ser rätt bra ut, skådespelarna är till största del väldigt bra (om än av varierande kvalitet), storyn likaså. Det är en enkel film som inte tar många risker, så det fanns kanske inte supermycket att göra fel, men byt bara ut våra huvudrollsinnehavare och den skulle vara precis lika ointressant som Everest, och det hade verkligen varit ett tråkigt öde att behöva se något sånt igen. Vet inte riktigt om det här är en film jag säkert rekommenderar till alla som läser eftersom dess låga tempo gör att dess ändå inte superlånga längd på strax under två timmar kan kännas som väldigt mycket under vissa partier. Samtidigt är det ju en bra film, om än inte någon fantastisk. Svårt det här.

Jag antar att jag säger detta: Vill du se en ofta inspirerande film som går i ett mycket lågt tempo och innehåller väldigt bra, underskattat skådespeleri med en ovanligt osympatisk (vilket dock är förståeligt inom storyns kontext) huvudperson är Stronger värd att se. Du fanns definitivt inte där när filmen gick på bio, men kanske nu? Vem vet, det här kan vara början på ett fantastiskt förhållande. Var dock beredd på att filmens Boston-halt är snudd på parodiskt hög. 

Det här är också en i mängden av filmer där Jake duschar. Det kan inte finnas många skådespelare som är så rena på film som han.