Första december - Zodiac (2007)

Halli hallå kära vänner, nu är det visst den här tiden på året igen. Jag har en hemlighet jag har hållit gömd från er alla, men nu när vi är inne på det väldigt speciella, sjunde året är det väl lika bra att alla får veta sanningen om dessa kalendrar: varje december drabbas jag av en hemsk, mycket sällsynt sjukdom. Jag väljer att bespara er från detaljerade beskrivningar av symptom eller hur hemsk den är, men vad jag däremot kan berätta är att den enda medicinen som finns idag är att skriva om en specifik persons filmer (utöver förra årets Stephen King-fokus) över 24 dagar. Jag vet att det här låter som ett skämt, eller kanske mer en förbannelse än en sjukdom, men jag lovar er att det jag säger är sanning, helt baserat i medicinsk vetenskap och ingenting att skratta åt.

Med det sagt kommer vi i år lämna litteraturens värld och gå tillbaka till en enskild skådespelares filmer, och om någon undrar så är svaret ja; jag väljer fokus helt och hållet baserat på hur deras namn passar ihop med ordet "kalender". Av den anledningen kommer vi i år prata om allas favoritskådespelare Jake Gyllenhaal, som tyvärr bryter min streak av att (självklart helt medvetet) välja skådespelare längre än den förra eftersom han tyvärr är lika lång som Nicolas Cage på 1.83. Utöver den tragedin tror jag dock att vi kan ha kul med hans filmografi eftersom... tja, alla hans filmer innehåller Jake Gyllenhaal. Behövs verkligen mer?

(Svaret är nej.)

Då var det sagt. Dags att hoppa in i detta monster för sjunde gången och hoppas att det åtminstone börjar bra så folk luras till att fortsätta läsa trots vetskap om att mitt skrivande kommer bli sämre och sämre ju närmare jul vi kommer.

Det kan verka konstigt att kalenderns första film är Zodiac i och med att den verklighetsbaserade berättelsen om en aldrig fångad seriemördare kanske inte är vad som allra mest skriker "snart är det jul!!!". Däremot är det en väldigt bra film, och, tja, jag antar att det är hela mitt argument.

Zodiac regisserades av David Fincher (antagligen mest känd för Se7en, Fight Club och Gone Girl), en man som verkligen gjort karriär på att skapa riktigt dystra och väldigt snygga filmer. Medan jag vill hävda att Se7en är hans klart mest nedslående film - möjligtvis också hans bästa - har han varken före eller efter lyckats bygga upp ett så tätt och spännande mysterium som han gjorde här. Grundskälet till detta är självklart att zodiacmorden fortfarande är en olöst gåta som intresserar än idag, och att filmen går så extremt in på djupet hos de som försökte avslöja mördarens identitet. Det är väldigt troget och detaljrikt återberättande av någonting riktigt obehagligt i sig, samtidigt som det ger allting en intressant psykologisk twist och visar på vad som pågår i huvudet på människor som viger livet åt ett mysterium utan svar.

Kanske behövs lite backstory här för den som inte vet förresten. Zodiacmorden pågick i San Francisco från sent 60- till tidigt 70-tal, och utfördes av en mördare som gjorde sin närvaro känd genom att skicka in brev till olika tidningar som han under hot om fler mord tvingade dem publicera. I dessa brev kallade han sig själv för Zodiac, och eftersom han aldrig kunde fångas och hans identitet avslöjas är det vad han kallas än idag. 

Det är på en av dessa tidningar, San Francisco Chronicle, som vi finner två av filmens huvudpersoner - Jake Gyllenhaals serietecknande Robert Graysmith som älskar pussel och blir besatt av att ta reda på Zodiacs identitet, och Robert Downey, Jrs kriminalreporter Paul Avery som finner både sin journalistiska integritet och privatliv påverkas ju längre mordvågen fortsätter. För att fylla ut denna treenighet av undersökningar har vi även polisinspektören Mark Toschi, spelad av Mark Ruffalo, som även han får se sitt liv skakas om av sin undersökning. Alla dessa tre är precis så bra som man kan förvänta sig (Downey, Jr. spelar som vanligt sig själv, men man kan ju inte påstå att det är en roll han spelar dåligt), och medan allas spiral nedåt är imponerat tolkade måste väl det största berömmet ges till Gyllenhaals väldigt trovärdiga skådespel av en man som börjar väldigt oskyldig och storögd men sedan långsamt sjunker allt längre ner i sin besatthet. Jag säger inte det bara för att det här är en kalender på fokus på honom - han är verkligen bra.

Jag förstår dock oron alla har; Hur kan någon som Jake Gyllenhaal vara trovärdig i en så mörk film när han har så lena och vackra händer? Och går det att ta filmens väldiga allvar på, tja, allvar när dessa är del av dess värld? Rimliga frågor, men som tur är hade Fincher tänkt på detta, så under alla close-ups på Jakes händer har han lagt till CGI-hår på dem för att få honom att se tuffare ut.

Det där är för övrigt den bästa kuriosan jag har varit med om.

Manus är någonting vi också måste ta upp. Eftersom Zodiac vill gå igenom historien runt dessa mord med väldig detaljrikedom är den två och en halv timme lång vilket jag skulle påstå är en längd relativt få filmer faktiskt kommer undan med, men i det här fallet hade jag nog inte haft några problem med om den faktiskt varit ännu längre. Detta tack vare sättet filmen är uppbyggd på - och här måste manusförfattare James Vanderbilt (som sen skrev filmer som Independence Day: Resurgence och Amazing Spider-Man, vilket är... oväntat) berömmas - d v s att tittaren egentligen aldrig vet mer än karaktärerna själva, och att vi som mottagare då försöker lägga ihop ett och ett på samma sätt som Robert genom de ledtrådar vi har, och känna samma frustration som han själv när han på olika sätt misslyckas eller motarbetas. Det blir också ett väldigt effektivt sätt att hamna i fas med karaktärers sinnesstämning, vilket leder till kanske den mest obehagliga källarscen som spelats in på film, trots att den egentligen inte innehåller någonting hotfullt överhuvudtaget.

Tillsammans med manuset finns fantastiskt foto och imponerande klippning för att verkligen sätta stämningen på varenda scen och en förmåga att verkligen visa precis vad tittaren behöver se och ingenting annat. På grund av enkla saker som att klippa i precis rätt stund finns också en känsla av fart (men inte för mycket) hela vägen trots att nästan hela filmen bygger på långa scener där folk bara pratar med varandra. Till och med det minsta av samtal kan kännas viktiga och spännande när de inte är helt statiska, och det för mig till filmens kanske viktigaste styrka: den är en strålande lektion i hur god teknisk kompetens verkligen hjälper med en films pacing. Manus är självklart en viktig del, men det känns ofta som att folk får för sig att film antingen är bra manus eller bra teknik när det i själva verket är båda två i ett likvärdigt samspel som kan höja verket till nästa nivå.

Vet ni vad summan av detta är? En film med samma kvaliteter som alla Finchers filmer, alltså snygg och välklippt, med en story som är riktigt smart, mörk och vuxen. Trots fokus på total realism och långa dialogscener är Zodiac tack vare manus och regissörens magiska touch aldrig tråkig, och lyckas på samma gång vara informativ som en dokumentär och underhållande som en AAA-film. Den fångar en tid och ett mysterium på sällsynt imponerande vis och - allra bäst av allt - om det här är någonting som kan intressera finns den i skrivande stund på Netflix.  

Gillar man MCU innehåller den ju också tre av folkets favorit-Avengers: Iron Man, Hulk och Mysterio. 

Bara 23 dagar kvar...