En dag in och jag börjar redan ångra alla livsval som lett mig hit.
Jag har syndat så mycket...
Nåväl, det är inte information som hjälper någon. Idag ska vi prata om den kanske mest svenska film jag någonsin tagit upp i någon kalender. Vi har en regissör i form av svenska Daniel Espinosa, svenska Rebecca Ferguson i en av huvudrollerna, Jake Gyllenhaal som visserligen är amerikan men vars efternamn tillhör en från början svensk adelssläkt, och slutligen Ryan Reynolds som kommer från Kanada - Nordamerikas Sverige.
Dagens film är alltså Life, och efter att jag sett dessa 103 minuter av science fiction/skräck mindes jag plötsligt någonting från mitt förflutna som jag inte tänkt på på länge, och jag vet inte varför jag egentligen delar med mig av det här på denna opersonliga filmblogg men av någon anledning känns det passande.
När jag var närmare ålderns sommar än höst älskade jag hela konceptet runt att skapa den perfekta mackan efter att ha läst det enda numret av det lokala mackamagasinet. En sensation av smaker helt och hållet placerad inom arean på ett enkelt stycke bröd. Så fascinerande, tänkte jag. Problemet med det här var att jag ju egentligen visste ganska lite om vad som verkligen gjorde en macka bra, så från början arbetade jag mycket i blindo med produkterna som råkade finnas hemma. Jag beställde väl en och annan macka när jag åt ute, men även om de var bättre än mina kände jag inte den där perfektionen som jag strävade efter och ändå, ärligt talat, inte riktigt visste vad den innebar.
I takt med att internet växte sig allt större började jag göra mackresearch runt var de s.k. allra bästa gick att hitta, och trots att folk började undvika mig trots min mackbesatthet släppte jag aldrig min dröm. Snarare blev den allt starkare ju längre jag väntade! Så fort jag tagit studenten och kände att jag plötsligt kunde göra vad jag ville av livet tog jag därför jobb på ett lastfartyg jag på förhand visste skulle stanna i flera kända mackstäder. Under flera år jobbade jag då till havs, åt alla de stora mackorna på vägen (några av de mer kända för allmänheten är väl Bánh mì i Hanoi, Lomito completo i Montevideo och New York-BLT), och gjorde mental anteckningar över vad som gjorde varje specifik macka så bra för att sedan kunna ta alla komponenter och skapa någonting gudomligt.
När jag kände att mina referensramar fyllts ut nog mycket var det dags att vända hem till ett liv på fastlandet igen, och även om det var svårt att hitta alla ingredienser för denna perfekta macka lyckades jag efter mycket hårt arbete införskaffa allt jag behövde. Det tog ungefär ett dygn att smida vad som skulle bli detta guld för smaklökarna. När allting var färdigt satt jag några minuter i tystnad med den framför mig och tänkte på hur livet lett mig till den här stunden, och rädsla över vad jag skulle göra nu när min resa nått sitt slutmål. Det var en vacker stund, både glad och lite sorgsen.
Jag tar slutligen den första tuggan. En lika ikonisk stund som Neil Armstrongs första steg på månen håller på att födas i mitt kök, och stunden är helt och hållet min. Jag blundar, tar in smakerna.
Plötsligt hör jag ett kras, men det är ingenting utifrån. Det är inom mig det låter. Det är mitt hjärta som brustit.
Så fort smaken väller över mig inser jag den hemska sanningen: det jag har framför mig är inte alls den perfekta mackan, och att mina år av resande därför varit helt i onödan. Jag menar, visst var den väl rätt god och väldigt välgjord av någon som kan sin macka, men genom att jag bara låtit mig inspireras av tidigare mackor och tagit av allting jag tänkt skulle vara gott tillsammans har min perfekta macka förlorat möjligheten till en egen identitet. Det är bara flera äldre koncept som slagits ihop utan vidare tanke, och varje smak jag känner har jag redan känt förr, utöver smaken av den gyllenkål jag aldrig tidigare sett på mackor och tänkte skulle passa här. Fantastisk smak på den, måste sägas, men den passar inte in i det här själlösa, helt icke-originella verket. Vad jag inte insåg den dagen men på senare år förstått, är att någonting kan vara hur gott som helst, men om det bara kopierar vad andra tidigare gjort kommer perfektionen aldrig kunna uppnås. Mackorna jag gjorde innan jag började göra research var väldigt opolerade och smakade sällan speciellt bra, men när jag nu ser tillbaka på hela den här fasen av mitt liv är det dem jag minns klart tydligast snarare än den här tråkiga, själsligt massproducerade "perfekta" produkten jag senare skapade.
Vet inte riktigt varför jag kom att tänka på det här när jag sett Life. Ingen aning alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar