God andra advent? Glad andra advent? Säger man ens någonting speciellt under adventsdagarna? Jag har faktiskt ingen aning, men här är ett faktum: idag är det andra advent och då ska vi bege oss till öknen och prata om Prince of Persia, kanske den mest oväntade film Jake Gyllenhaal dykt upp i tills nästa år när han kommer vara skurken i Spider-Man: Far from Home. Varför är det här så konstigt, undrar du då? Jo, för att Prince of Persia är en tv-spels baserad film, och redan 2010 borde alla vetat att det om någonting var definitionen av någonting som inte kunde bli bra. Mycket kan sägas om Jake Gyllenhaal, men jag skulle ändå säga att han varit ganska bra på att välja vilka filmer han är med i.
Jag hade faktiskt tänkt att jag som en kul grej skulle prata om Prince of Persia: The Sands of Time, alltså spelet filmen är baserad på idag. Alla är trots allt inte intresserade av att läsa om film varje dag (eller någon dag alls för den delen) och det kan vara trevligt att lura in folk i någonting helt annat som omväxling. Tyvärr kollade jag upp priser på det, och även om GOG-versionen bara kostade 100 kr kändes det ändå lite mycket för ett spel jag egentligen är ganska ointresserad av och bara skulle äga för att skriva ett inlägg i en mycket obskyr och nischad blogg om Jake Gyllenhaals filmer.
Därför ska vi prata om Florence istället.
Nionde december - Florence (2018)
Att hitta ett mobilspel som faktiskt är någonting att ha och inte bara "bra* för att vara ett mobilspel*" är kanske den moderna människans allra svåraste uppgift. Jag som är elitist när det kommer till spel i största allmänhet håller mig i regel borta från hela den världen eftersom jag kan klara mig utan det bottenlösa skräphålet, men ibland (typ en gång var fjärde eller femte år) dyker ändå någonting upp som väcker mitt intresse. Florence hör till denna extremt lilla skara.
Florence är inte mycket till faktiskt spel egentligen, vilket kanske inte är det bästa sättet att inleda denna recension av ett spel på. Skulle jag ge det en genre skulle jag kalla det en någorlunda interaktiv bilderbok. Det dyker upp små, extremt lätta pussel då och då, men främst fungerar de som komplement för att ge mer känslomässig tyngd i storyn som kretsar runt just Florence och hela händelseförloppet (alltså från början till slut) av ett förhållande hon har med musikern Krish. Till exempel finns en del där man måste lägga ihop pusselbitar att göra pratbubblor till Florence, och ju mer hon pratar med Krish desto färre bitar behöver man lägga ihop tills det bara finns en enda bit kvar. Det är ett väldigt fint sätt att visa hur hon kommer över sin nervositet samtidigt som man låter personen som spelar vara en viktig del av det. Man känner sig delaktig i hennes situation och kan därför och glädjas över hur hon kommer över den sociala rädslan. Det som hade kunnat vara ganska torra dryga trettio minuter blir istället roliga eftersom man alltid har någonting att göra under den, och eftersom aktiviteterna är så lätta är det i det närmsta omöjligt att fastna och bli frustrerad.
Eftersom vi tidigare också fått borsta hennes tänder, delta i hennes revisorsjobb, och välja frånvarande svar att ge hennes tjatande mamma över telefon blir det också någonting förlösande i att se Florence verkligt lycklig och komma undan sin monotona vardag. Det är väldigt ovanligt att man någonsin får se ett spel göra på det här viset, att verkligen blanda in gameplay och story helt och hållet på det vis Florence gör. Till och med upprepning blir ett effektivt redskap, till exempel genom en sekvens där man måste packa upp möbler som senare i spelet dyker upp igen med en riktigt bra twist på det hela.
Det är förresten också tur att man gjort på det här viset, för Florence har nämligen ingen dialog utöver de svar man kan ge sin mamma som egentligen inte betyder någonting alls. Allting bygger på känsla och spelets otroligt fina artwork i kombination med att man förstår "hm, hon lever ett ganska monotont liv" genom att vardagliga sysslor upprepas flera gånger, vilka för övrigt också blir ett väldigt bra sätt att senare i spelet visa på hur Florence och Krishs relation förändrats över tid. Det är ett fantastiskt exempel på show don't tell och ännu ett tecken på hur väldigt mycket bättre spel i största allmänhet blivit på att berätta en intressant och medryckande historia under de senaste åren. Det otroliga med Florence är att den lyckas genom att vara så ospeciell som möjligt går.
Precis som med film borde vi väl också prata om hur det visuella stärker allting. Florence är ganska enkelt tecknat, men genom sin användning av färger är hela spelet genomgående bra på att förmedla stämningen under en given situation, till exempel genom starka och varierade färger när det ska vara glatt, och få, blekare färger när det ska var mer nedstämt. Detta i kombination med den fantastiska musiken gör att Florence, även om själva spelet och dess story varit värdelösa, alltid är mycket trevligt att både lyssna och se på, och förmedlar känslorna som ord i det här fallet inte överhuvudtaget kan uttrycka.
Florence är i mina ögon definitivt värt att spela. Saken är dock denna: det kostar 24 kronor, är högst en dryg halvtimme långt och sannolikheten är stor att man inte kommer spela det igen efter första gången. Dessutom är själva slutet antagligen spelet sämsta del vilket ger ett rätt dåligt sista intryck, och då måste man fråga sig själv om pengarna verkligen är värda det. Det finns så många usla mobilspel där ute som inte kostar någonting alls, och säkert vissa som är helt okej, och de kan räcka hur länge som helst. Det här är rätt mycket för så lite på en marknad där man kan få mer (tidsmässigt åtminstone) för mycket mindre. Jag skulle dock säga detta: när det för en gångs skull kommer någonting som är mer än halvdugligt kan det vara värt att ändå offra sig för att stödja någonting som bryter loss från normen genom att säga "nej vet ni, mobilspel behöver inte vara gratisskräp". Om någon annan däremot håller med om det är väl däremot upp till var och en. Det finns vilket som till både iOS och Android om någon skulle råka vara intresserad, vilket jag hoppas att åtminstone någon blivit av att läsa det här inlägget.
Imorgon kommer jag nog prata om film igen. Vi hörs då!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar