Det finns en scen runt sista tredjedelen av Prisoners där Jake Gyllenhaal försöker ta sig in i ett hus där Hugh Jackman gömt och torterat mannen han trott kidnappat hans dotter. När han tittar ut genom fönstret och ser Jake där nere försöka bryta sig in genom ett fönster stönar han bara "fuck me...", och även om han säger det mer i irritation än någonting annat och jag inte heller är intresserad av män känner jag ändå att den här korta sekvensen är en bra summering av hela årets kalender.
Men Prisoners alltså! Denis Villeneuve. fantastiskt regissör, i mina ögon en av 2010-talets klart bästa. Någonting jag däremot insett med tiden är att många av hans filmer inte bör ses mer än en gång. Alla är fortsatt bra, men stora delar av deras charm är spänningen i vad som kommer härnäst och att få uppleva det tekniska undret första gången. När wow-faktorn av dessa försvunnit under en andra tittning lämnas man mest kvar med en film man tidigare kanske älskade, men nu mer uppskattar för hur extremt välgjord den är samtidigt som bristerna blir mer tydliga. Blade Runner 2049 är ett bra exempel på detta, för även om jag fortfarande tycker att den var förra årets bästa film måste jag ändå säga att mycket av magin försvann andra gången jag såg den eftersom jag var beredd på allting, och då noterade jag hur väldigt icke-originell och ibland faktiskt ganska sådär skriven dess story var (dock chockeras jag fortfarande lite över hur bra den både ser ut och låter).
Men Prisoners alltså! Villeneuves första engelskspråkiga film, och även om jag skulle placera den under åtminstone 2049 och Arrival (som nog förresten kan fungera bättre en andra gång med twisten i bakhuvudet), så är detta en film av väldigt hög kvalitet. En riktigt mörk deckare/thriller som skiljer sig från många andra i sin genre genom att snarare placera sig mitt i en labyrint utan en aning om utgången istället för att vara ett symboliskt pussel där bitarna långsamt ska sättas på plats. Labyrinten är inte fysisk, utan snarare en psykologisk plats där det handlar om att förstå andra andra människor och inte låta sig vilseledas av deras beteenden. Det är en snårig väg, men om någon kan hitta utgången är det Jake Gyllenhaal.
När Keller Dovers (Hugh Jackman) dotter kidnappas och den misstänkte (Alex, spelad av Paul Dano) släpps fri av polisen väljer han att ta lagen i egna händer, vilket innebär att han då i sin tur kidnappar Alex och torterar honom för att få svar på var hans dotter befinner sig. Parallellt med detta försöker den extremt ihärdiga kriminalkommisarien Loki (Jake Gyllenhaal) på mer lagligt vis hitta dottern innan det är för sent. Man skulle kunna tro att dessa två handlingar ska korsa varandra i någon slags kulminering av allt runt vad det innebär att förlora sin mänsklighet för att rädda den man älskar mest, och saker runt den tematiken, men egentligen inte. Visst träffas de ibland och Loki litar definitivt inte på Keller, men på något vis slutar båda handlingar med att de enskilt inser vem den riktiga boven i dramat är och även om det låter lite dumt så är det faktiskt väldigt slugt gjort och kommer dessutom från rimliga slutsatser de gör (eller ja, Jake lägger väl egentligen ihop ett och ett tack vare en serie rena slumpar. Men det verkar slugt första gången!). Ska dock sägas att båda handlingarna är utförda till största del väldigt bra. Kellers tortering av Alex är precis så effektiva och jobbiga att titta på som de bör vara, både på ett fysiskt som mentalt plan, och Jakes undersökningar leder till riktigt spännande och oanade platser som gör att fallet växer från två försvunna barn till någonting mer och leder till att man som tittare känner ännu starkare vilja att se den här kidnapparen fångas.
Dock är det faktiskt lite konstigt att hela den här grejen runt att Keller torterar någon aldrig riktigt tas upp ur ett moraliskt perspektiv. Eller, det gör väl det lite halvhjärtat när han avslöjar det för den andra familjen vars dotter också kidnappats, men det är inte mycket mer än "du är galen, men fortsätt du.", och så fortsätter han. Jag hade personligen önskat se Keller förr eller senare inse att han hade fel och hur han går vidare från det, men han förändras liksom aldrig, inte ens när han får reda på att Alex var oskyldig. Känns som förlorad potential, men kanske är det också bara jag som vill se någon bryta ihop och må ännu sämre än vad han gjorde tidigare i denna film där alla hela tiden mår mycket dåligt.
Det är just den här sortens saker jag börjar tänka på när jag ser en film som Prisoners igen. Det ska sägas att första gången jag såg den här var den typ det mest spännande jag någonsin sett, och då spelade inte det här så stor roll. Nu när jag däremot är beredd på allting och vet vad som kommer hända fokuserar jag istället på vad som faktiskt finns i den här storyn, och då blir dessa högst subjektiva brister mer tydliga. En sak jag också reagerade på den här gången var att majoriteten av de kvinnliga karaktärerna var underligt poänglösa för hela filmen i stort. Melissa Leo spelar en större roll som Alex faster och det är en intressant karaktär, om än något, tja, fiktiv snarare än någon som skulle kunna finnas på riktigt då och då, men Maria Bello och Viola Davis som de två mödrarna är verkligen endast bakgrundsmaterial som kunnat försvinna helt ur filmen utan att någonting förlorats. De är inte usla som i Day After Tomorrow, men däremot väldigt tunna.
Det finns också en extremt underlig scen när det andra paret, Viola Davis och Terrence Howard, kommer hem och deras äldre dotter är oerhört upprörd över att de inte berättat att de skulle åka hemifrån, och jag vet inte hur det är i franska delen av Kanada där Denis växt upp, men i vilken värld skulle en tonåring bli så arg över att hennes föräldrar inte var hemma? Jag vet inte ens om det här är en dålig scen, bara otroligt konstig. Främst när föräldrarna ju regelbundet i filmen varit ute i skogen för att leta efter sin försvunna dotter, så det är ju inte som att de varit hemma 24/7 sen hon försvann. Sak samma, antar jag.
Tro mig ändå när jag säger att trots de berättarmässiga brister Prisoners ibland har (och vi kommer nog till fler innan inlägget är slut) så är det verkligen en film gjord av många extremt talangfulla personer. Skådespelarmässigt har vi främst Hugh Jackman och Jake Gyllenhaal, båda två i regel fantastiska skådespelare och det är de även här. Jag vet inte riktigt vem jag skulle säga att jag föredrar eftersom de spelar så extremt olika karaktärer, men Jackman skildrar ilska och sorg på perfekt vis, samtidigt som Jake övertygar med sin tolkning av en polis besatt av att lösa sitt fall, men som på samma gång ofta är väldigt reserverad i hur han för sig. Antar väl att det inte är en tävling, men jag gillar att ta upp om någon i Jakes filmer bättre än honom. Jag skulle nog säga detta: Jackmans skådespel sticker ut mer eftersom karaktären är mycket mer explosiv, men jag skulle nog säga att det här loppet slutar oavgjort.
Jóhann Jóhannssons är däremot rätt sådär. Jag gillar många av hans andra soundtrack och det är väldigt trist att han dog tidigare i år, men jag känner på något vis att det här är en film som inte borde haft musik alls. Den bleka situationen tillsammans med det mörka fotot bygger en bra bild av allting att musiken egentligen inte behövs, och när den dyker upp känns den ofta lite för stor för scenerna den spelas i. Mycket synd.
Jag har läst en del kritik om hur Prisoners lämnar sitt fokus på hur händelsen rent psykologiskt påverkar människor till att bli mer av en ren deckare under filmens andra halva. Först och främst håller jag inte direkt med om att den skulle lämna det förstnämnda, men det är sant att den blir mer tydlig deckare med spår som inte leder någonstans, arga polisförhör, och stunder där karaktärer kommer en sekund sent för att kunna avslöja någonting stort. Jag skulle däremot inte säga att det här är ett problem, för filmen tappar aldrig det som gör den bra från början, alltså Jake Gyllenhaals alltmer besatta arbete och Hugh Jackmans väg mot att bli värre än filmens faktiska skurk i tron om att det han gör är det rätta (en del i storyn som, som sagt, inte får ett tillfredsställande slut, men det är mindre viktigt i sammanhanget). Dessutom är det ett seriöst ambitiöst mysterium som börjar benas ut här, och insikten av hur allting hänger ihop första gången man ser filmen är en synnerligen tillfredsställande sådan. Det är då man inser att absolut ingenting i Prisoners sker utan anledning. Två och en halv timme lång och inte en enda poänglös scen. Det är en bedrift väldigt få kommer undan med.
Som alla som läst förhoppningsvis märker (annars har jag gjort något väldigt fel) är Prisoners en film jag tycker om, och en jag självklart rekommenderar alla som inte tidigare sett den nu genast tar tag i. Den håller inte lika bra andra gången, så är det bara, men även om spänningen försvunnit och delar av storyn och dess karaktärer känns något suspekta är det ändå en wild ride genom sorg och ångest som trots ganska lågt tempo och lång speltid faktiskt aldrig blir tråkig. Det skulle antagligen gå att prata ännu mer om vilken potentiellt bättre film det här hade kunnat vara, men det är poänglöst att sitta och diskutera någonting så hypotetiskt när den färdiga filmen nu finns framför oss, och som i detta skick ändå är bättre än majoriteten av filmerna vi pratat och kommer prata om under kalenderns gång. Så se den. Se den och tänk på hur Jake i två inlägg i rad spelat en karaktär med halstatuering.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar