Sextonde december - Everest (2015)

Glad tredje advent kära vänner! Jag vet att det blev lite kaos förra söndagen när jag valde att ignorera film för att prata om ett spel jag råkade tycka om istället, men idag lovar jag att vi håller oss till ett enda medium.

Efter Nightcrawler hade Jake Gyllenhaal ett mörkt 2015 där det verkar som att han tänkte "så jag vann inga priser på att gå ner i vikt och spela mot mina tidigare roller? Då ska jag... då ska jag BLI BOXARE!!! JAG SKA KLÄTTRA UPP TILL TOPPEN AV VÄRLDENS HÖGSTA! JAG SKA VISA DEM! JAG SKA VISA DEM ALLA!!!", och dök då därför inte bara upp i Southpaw, utan också Everest; en mycket kompetent film det är omöjligt att känna någonting för. 

Jag ljuger inte. Everest är som gjord av teflon för mig. Alla försök från mina sida att ha någon känsla överhuvudtaget för filmen bara rinner av den. Jag kan säga att skådespelarna gör ett kompetent jobb, storyn (som för övrigt är verklighetsbaserad) är kompetent, fotot är kompetent, pacingen är kompetent och karaktärerna är skrivna helt och hållet kompetent (även om de är mycket korkade). Det är väldigt svårt att hitta någonting att vare sig berömma eller kritisera när någonting är så extremt, ja, kompetent. Det är som att läsa facit i en mattebok liksom. Allting stämmer, ja, men det är inte direkt minnesvärt. 

Det här hade kunnat vara ett hemskt kort inlägg som tar slut här, men som tur är har jag förberett för att någonting av den här sorten skulle kunna hända och hade därför en julfilm redo innan första december ens börjat, och det är osäkert om jag faktiskt skrivit om någonting ens kopplat till julen under någon tidigare kalender så det här ska bli spännande. Jake är dessutom bara med högst tio minuter av den här filmen innan han är en idiot och dör av utmattning och extrem kyla, så jag kan byta film med gott samvete. 

Fjortonde december - Rapsittie Street Kids: Believe in Santa (2002)

Ja, öh, det bör väl sägas att jag skrev de tidigare styckena innan jag faktiskt såg Rapsittie Street Kids: Believe in Santa. Och, jag menar, jag visste ju att den skulle vara dålig på förhand, men jag var inte beredd på att när jag stirrade ner i avgrunden få uppleva avgrunden stirra tillbaka.

Jag vet inte ens var jag ska börja här, för bara att prata om en enskild del av denna är som att leta efter ordning i det värsta av kaos. Vanligtvis skulle jag berätta vad en film handlar om för att inleda, men jag är inte helt säker här. Det är någonting med en björn, otrevliga barn, mobbare, en gammelfarmor/mormor som låter som om hon talar i tungor (min teori är att det var något fel på inspelningen och de bara inte kände för att spela in hennes repliker igen) utan att någon reagerar på det. Det är också någonting om en av huvudpersonerna som tror på tomten och typ hallucinerar att han är en samling moln. Det finns hundar som ser ut att vara fiender ur Wild Arms (det här är en så smal referens att antagligen ingen läsare kommer förstå den, men jag står fast vid min liknelse), och människor som gör ansiktsuttrycj mer obehagliga än någon skräckfilm jag någonsin sett. För att heta Rapsittie Street Kids (som för övrigt uttalas mer likt rhapsody än rap city) innehåller den både väldigt lite rap och gator. Den innehåller många öppna ytor med extremt random objekt för att fylla ut allting, men ändå rätt få gator.  

Och som den ser ut. Herregud. Jag vet inte ens om det är möjligt att göra någonting så fult utan att verkligen försöka. Det är som att skaparna lyckades få fram ett eget program i sin enda dator de antagligen jobbade på som kunde göra endast en sak: världens fulaste CG-animering. Om du tänker dig att stillbilderna är det fulaste du någonsin sett - vilket är en helt rimlig åsikt - så vänta bara tills du ser allting animerat. Det är så stelt och onaturligt att en stillbild kan kännas mer mjuk och rörlig. Det här är vad vaporwave skulle kunna vara i den darkest av jävla darkest timelines.

På tal om darkest timeline förresten - jag minns en kväll förra året när min bror hälsade på och vi under en och samma kväll såg Alien vs. Predator: Requiem, Super Mario Bros. och The Christmas Tree. Nu var AvP:R visserligen sämst av dem (och det säger en del), men med Flamarion Ferreiras The Christmas Tree trodde jag ändå att jag sett den sämsta julfilmen jag någonsin skulle ha missnöjet att behöva uppleva. Nu känner jag lite att jag måste be om ursäkt till Flamarion, för han skapade ju någonting fantastiskt i jämförelse med Rapsittie Street Kids: Believe in Santa. Han hade åtminstone en film med relativt sammanhängande story, helt ok animering och nu när jag sett RSK:BiS vet jag också att det faktiskt finns filmer där barn kan ha mer själlösa ögon.

Det värsta är dock ändå att denna film, som för övrigt har förtexter i comic sans, såldes in med den här beskrivningen:

Every now and then an animated program comes along that seems destined to become a classic.”The Rapsittie Street Kids” franchise is such a project. Featuring a one hour musical animated special entitled “Believe in Santa” it is the first of two holiday one hour specials that features the rambunctious, cool and cute “The Rapsittie Street Kids.” The music sound track is being released to radio to coincide with the Christmas TV Syndication window.

The Rapsittie Street Kids are reminiscent of the beloved Peanuts characters – set in a modern day suburban neighborhood and features the voices of; Paige O’Hara (Bell – Beauty & The Beast) and Jodi Benson (The Little Mermaid)

Kul att vara den copywriter som tvingas sälja in den här sortens film. Låt oss bortse från det faktum att någon galning där ute fick för sig att den här - RAPSITTIE STREET KIDS - skulle bli en större franchise och denna en blivande klassiker. Det här är en film med orimligt kända namn, även om det väl inte är någon som ropar till när de ser typ Paige O'Haras namn i förtexterna. Men alltså, den här har också både Nancy Cartwright (som ju främst är Bart Simpson) och Mark Hamill och jag förstår verkligen inte hur det gick till. Det enda jag kan tänka mig är att det här är någon sorts scheme för att tjäna pengar genom att spendera en del på kända namn (och vad jag vet var röstskådespelares löner rätt sådär förr i tiden, så även de mer kända var nog inte superdyra)  som kan locka tittare och absolut ingenting på själva animeringen. När jag säger att det är det jag kan tänka mig menar jag alltså att det inte finns en chans att det var på något annat sätt. 

Hittade förresten en officiell summering av handlingen också: 

Ricky thought that he had the perfect gift for his classmate, Nicole. After all, his teddy bear, slightly soiled, is his most precious possession. Nicole, however, is slightly spoiled well very spoiled.Her version of value is where was it bought? How much did it cost? Ricky’s teddy bear scores very low on the Nicole scale of worth and she tosses it in the trash. Nicole later learns that the bear was the last thing Ricky’s mother gave him before she died.

Ändå modigt att ens som skapare av filmen försöka säga vad som händer, för i min mening är det verkligen inte möjligt. För alltså. Varenda stund. Varenda. Jävla. Stund är någonting nytt att bara förbluffas över. Kanske finns det något sammanhängande där, men det krävs ett psyke starkare än mitt för att hitta det. Jag läste en recension där någon kallade Rapsittie en julfilmernas End of Evangelion, och just gällande det här eskalerande kaoset kan jag faktiskt köpa. Skillnaden är självklart att den är fantastisk och faktiskt har poänger med sitt väldigt svåra narrativ medan den här bara är extremt inkompetent.

Finns också en sång i filmen som hela tiden rimmar Santa med Santa, och då är det en av Rapsittie Street Kids bättre sånger, vilket självklart säger mindre än ingenting. Hundra gånger noll är trots allt fortfarande noll.

Jag har sett många dåliga filmer i år, så är det. Jag trodde verkligen att The Crunch Bird skulle vara den allra sämsta, men tyvärr måste den nu se sig besegrad av Rapsittie Street Kids. Det var inte ens en fråga om saken heller, det här är antagligen den mest inkompetenta film jag sett i hela mitt liv. Det är inte den film jag ogillar minst för upplevelsen var ändå minnesvärd och relativt underhållande i hur dåligt allting var, men ska jag på något sätt vara lite objektiv (objektivitet existerar egentligen inte här, men man kan låtsas) är det här den sämst gjorda film jag någonsin varit med om. Jag söker och söker, men hur mycket jag än funderar på vad jag sett går det inte att hitta en enda bra sak med någonting. Kanske är röstskådespelarna bra, men deras röster passar inte alls karaktärer de tillhör, så det är väldigt halvhjärtat jag berömmer dem om jag nu måste.

Har du runt 42 minuter där du känner att du bara vill må allmänt dåligt över ett livsbeslut går hela filmen att se på youtube.

Jösses. Vilken film det än blir imorgon lär jag väl hylla den till skyarna helt och hållet på grund av att den inte är Rapsittie Street Kids. Vi hörs då. D v s, vi ses imorgon förutsatt att min mentala hälsa inte tagit ett så hårt slag efter idag att jag måste ställa in hela alltet.