Vissa känner kanske att det är tidigt att dra upp denna, men den som väntar på något gott förtjänar ibland att vänta kortare än väntat, eller nåt. Dagen är tisdag, datumet fjärde december, och filmen är Brokeback Mountain. En intressant film att prata om eftersom många antagligen minns dess genomslagskraft när det begav sig (2005; samma år Jake Gyllenhaal var med i Proof och visade att det inte är någonting fel med matematiker som älskar varandra), och vad som hänt sedan dess.
Vad som hänt är nämligen att både samhället och hbtq-filmer av mainstreammått kommit långt under de senaste tretton åren, så även om jag faktiskt såg Brokeback Mountain för första gången inför det här inlägget kände jag inte direkt "Två cowboys? OCH DE ÄLSKAR VARANDRA???". Eftersom den inte heller är lika ensam på sin marknad längre försvinner en hel del av det speciella runt vad den en gång var, och det som en gång för väldigt många var någonting otroligt på en djupare nivå än att bara vara en film, blir just det: bara en film.
Tolka inte det här som kritik från min sida; Brokeback Mountain är kanske bara en film nu (dock historiskt viktig), men den är ändå väldigt bra även 2018. För den som inte vet är det här berättelsen om Ennis del Mar (Heath Ledger) och Jack Swift (Jake), två cowboys som på 60-talet träffas över en sommar och blir förälskade, en romans som fortsätter i hemlighet de nästkommande åren vid sidan av de liv de båda förväntas leva. Det här är egentligen inte en speciellt originell historia vad jag vet, men det är någonting extra när det görs på film. Vad jag vet finns ungefär ingen så maskulin ikonografi som westernfilmen, och genom att vända upp och ner på den har regissör Ang Lee (för övrigt en väldigt pålitlig regissör) verkligen vänt rakt upp och ner på föreställningar vi har om en viss typ människor och gjort dem mer mänskliga än vad man kanske är van vid. Att också fortsätta använda sig av traditioner ur genren för att visa på orättvisor - mycket bra.
Men lika mycket är det en film om hur samhället bryter ner människan, som i sin tur bryter ner sin näste. Både Jack och Ennis gifter sig, får barn och lever ett väldigt traditionellt liv, men relationen till deras familjer är svår och avlägsen till den mån att det som var älskande par börjar kännas som främlingar, och man känna att dessa människor verkligen slösat bort sitt liv på någon de egentligen inte vill vara med helt i onödan. Ju längre bort Jack och Ennis dröm om att vara tillsammans flyter bort från dem, desto längre bort drar dem sig undan från människorna omkring sig, och det brukar sällan medföra speciellt bra konsekvenser. Det är ett elakt händelseförlopp som är jobbigt, men ändå väldigt fascinerande att följa.
Det ska sägas att det faktiskt tog lite tid för mig att verkligen komma in i Brokeback Mountain. Främst hade jag problem med Heath Ledgers karaktär, Ennis, som jag upplevde väldigt osympatisk (och talade så otydligt att filmen magiskt fick textning typ en halvtimme in), vilket jag ju tänker tillbaka på nu och inser att det var en försvarsmekanism mot känslor han visste att han inte borde känna. Medan Jack var en något mer liberalt vänd karaktär fanns den där känslan av superkonservativa western inom Ennis eftersom det var den värld han växt upp och sett homosexuella lynchas i. Antagligen kände han väl till och med starkare kärlek än Jack, men var tvungen att gång på gång trycka bort honom och alla andra som älskade honom för att kunna hålla fast vid sin bild av att vara den stoiska ensamvargen för att kunna leva upp till den världsbild han trodde var den rätta, och han förbannar Jack över att han fick honom att känna som han gör.
Det är också rent visuellt en väldigt vacker film det här. Den hjälps mycket av storslagna vyer, men Ang Lee är också rent historiskt någon som vet var kameran ska stå och var skådespelarna ska placeras i dess vy. Detta i kombination med det väldigt behagliga gitarrsoundtracket ledde till att jag då och då önskade efter något av en Koyaanisqatsi-version av filmen som bara skar bort all sin story och fokuserade på det strålande fotot. Jag lider väl inte för att det inte blev så eftersom storyn är en jag gillade, men ibland vill jag bara se fina saker utan att någonting kommer i vägen. Nu var jag ju tvungen att se fina saker och samtidigt känna massor av ångest över dessa stackars människor.
Av anledning att det här är en Gyllenkaalender borde vi väl också prata lite om just Gyllenhaal. Först och främst uppskattar jag hur mycket tydligare än Heath Ledger han pratar, och att filmens sätt att visa hur han åldrats är att först ge honom längre polisonger och sen en mustasch. Sen vill jag hylla insatsen men också förbanna det faktum att det här på något sätt än idag är hans enda Oscarnominering. På pappret är inte Jack Swift tidernas svåraste roll, men om man tittar på de ärligt talat ganska dåliga replikerna (jag räknar självklart inte in det odödliga citatet "This is a goddamn bitch of an unsatisfactory situation" här) Jake har att jobba med här och hur man inte alls tänker på deras kvalitet när han faktiskt säger dem är det svårt att påstå annat än att han verkligen slog den här bollen ur sin park. Han har exakt det pathos som behövs för den här sortens roll, och kompletterar Heat Ledgers mer reserverade skådespel på perfekt vis. Jag skulle inte säga att den ena är bättre än den andra, men Jake har definitivt sämre material att jobba med och halkar ändå aldrig efter.
Att Jacks repliker är så dåliga är faktiskt lite konstigt, för vad jag känner är problemet med dem är att de ofta känns lite för övertydliga när filmen i sig är annars väldigt bra på att visa snarare än berätta. Nästan hela Ennis och hans frus (spelad av Michelle Williams, som det är skönt att se skådespela efter att senast ha sett henne i Venom där hon glömde bort hur man gör) förhållande bygger (och raseras) till exempel på tystnaden mellan dem, och när tystnaden väl bryts är det snarare antydningar som kastas fram än direkta anklagelser. Jag har vanligtvis ingenting emot en film som gör saker väldigt uppenbara, men jag uppskattar när den är konsekvent med vad den är.
Summan av allt det här jag sagt är uppenbar och har redan nämnts tidigare: Brokeback Mountain är en mycket bra film. Den går att se från många håll och som flera olika saker. Man kan fokusera på kärleken mellan dessa två, hur deras liv gått, eller världen runt omkring dem. Eller alla tre, om det känns rätt. Oavsett hur man gör finns här en bra historia att följa, och hade det inte varit så att alla redan sett den här hade jag rekommenderat den. Jag vill nog påstå att Zodiac fortfarande är den bästa filmen kalendern tagit upp hittills, men vad vi har framför oss idag är verkligen inte mycket sämre.
Tänk att den här filmen kom från samma man som två år tidigare gjorde Hulk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar