Jag påstod igår att vi idag skulle prata om en film jag knappt mindes och det var inte en lögn. Dagens film heter Rendition och ska jag vara helt ärlig hade jag ingen aning om att den överhuvudtaget existerade innan jag påbörjade denna kalender. Inte helt säker på om jag gör det ens nu när jag faktiskt har sett den.
Handling: Öh, tja, en självmordbombares dåd i Nordafrika (jag vill säga att det är Egypten, men tror samtidigt inte att filmen någonsin säger var det här sker) leder till att en CIA-agent dör, Jake Gyllenhaal tar hans plats, en amerikansk-egyptisk man misstänks vara i maskopi med bombaren, han tas tillfånga och torteras, och både hans fru Resse Witherspoon och Jake tycker att det är trist med tortyr mot någon som kanske inte är skyldig alls. Ser man affischen för Rendition vet man på förhand att den här filmen vill vara som Babel där flera handlingar slutligen korsas och man får en tydlig bild av allting, men här är det som bara flera handlingar som handlar lite om samma sak, men mest inte handlar om någonting alls. Eller, handlar om någonting gör de kanske, men... äh, sak samma. Vi går vidare.
Vi kan självklart sitta här och prata om hur denna extremt uppenbara film försöker berätta hur onda underrättelsetjänster kan vara (vilket väl alla visste redan 2007 ändå), eller hur tunna karaktärerna är, kanske hur ingen av karaktärerna känns trovärdiga, möjligtvis hur dumt det är att ett av sidospåren i en twist på slutet visar sig utspelas i dåtid och inte spelar någon som helst roll för övriga filmen. Vi kan prata om alla dessa punkter, men jag vet inte riktigt om det finns så mycket mer att säga än att de helt enkelt är problem. Rendition är nämligen så slätstruken, så säker och så generisk att det är svårt att på något sätt hitta kraften inom sig att orka motivera någon av sina åsikter. Skulle jag beskriva den här filmen med en liknelse skulle jag säga att den är som en molnig dag. Den är där, det hade varit trevligare om det var sol eller om det åtminstone kunde börja regna så man inte behöver oroa sig för att det ska hända när man är ute, men nej. Bara grått. Grått hela vägen. Det är inte speciellt dålig, men inte heller bra. Det enda som riktigt går att konstatera är att det finns där, och det enda riktigt ondskefulla den faktiskt lyckas visa på är att även filmer som denna kan lura in en ensemble bestående av Jake Gyllenhaal, Reese Witherspoon (kanske i hela sin karriärs mest poänglösa och onaturliga roll), JK Simmons, Alan Arkin och Meryl Streep att slösa bort både tid och talang på.
Det här kan mycket väl vara det kortaste inlägget jag någonsin skrivit för någon kalender (kan hända att det jag skrev om den där julfilmen med Nicolas Cage, Jon Lovitz och Dana Carvey var kortare, men det är i så fall inte med mycket). Det krävdes en film från regissören till X-Men: Origins Wolverine för att det skulle hända. Min utmaning till alla nu är att se Rendition och sen direkt efter ha sett den 1) minnas den, och 2) formulera åsikter djupare än tre-fyra korta meningar om den. Lycka till!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar