Tjugotredje December - Enemy (2013)

Glad fjärde advent! Här är en fråga till er alla: vad har filmer som Double Team, Coffee and Cigarettes, The Man in the Iron Mask, Female Trouble och Alien: Covenant gemensamt? Eftersom jag bara existerar i skrift hör kan jag omöjligt höra ditt svar, men om det var "alla innehåller skådespelare som spelar mer än en roll!" så har du helt rätt. 

Kan du hitta den gemensamma nämnaren här då: Polytechnique, Incendies, Prisoners och Arrival? Konstigt egentligen att ta den här frågan som tvåa eftersom den egentligen är lättare än första, men vilket som har du självklart helt rätt igen: alla fyra är gjorda av Denis Villeneuve. 

Så varför ställer jag dessa frågor? Jo, för att mittemellan dessa två kategorier av film finner vi Enemy, en film av Villeneuve med inte bara en, utan TVÅ (2!!!) Jake Gyllenhaal. Det här innebär att jag för första gången (och som jag har väntat) kan säga att Jake Gyllenhaals fiende är min vän, för han är nämligen också Jake Gyllenhaal. Jake Gyllenhaal Jake Gyllenhaal Jake Gyllenhaal. 

Varför jag valde att introducera Enemy på det här sättet? Ingen aning, men gjort är gjort. På tal om ingen aning förresten: låt oss prata lite film igen.

Jake Gyllenhaal spelar idag den kanadensiske Collegeprofessorn Adam Bell som jobbar på ett lika kanadensiskt college i Toronto, en stad som alltså ligger i Kanada. När han en dag rekommenderas en film av en kollega och sedan också ser den märker han att Jake Gyllenhaal också spelar den ganska misslyckade slådespelaren Anthony Claire (vars artistnamn för övrigt är Daniel St. Claire). Adam blir besatt av denna dubbelgångare och tar kontakt med honom vilket i sinom tid resulterar i att de båda träffas och inser att de inte bara påminner om varandra - de är exakt identiska ända ner till ärr. Tro det eller ej, men saker händer efter detta.

Jag är kanske lite skämtsam när jag säger att saker händer, men jag gör det inte för att jag är lat. Enemy är en film som man definitivt tjänar på att veta så lite som möjligt om på förhand, så att jag stannar där jag gör är för allas eget bästa. På samma gång skulle det också vara ett rejält arbete att försöka förklara allting utan att ständigt hänvisa till min vägg av foton sammankopplade med röd tråd och en white board där jag skrivit ord som "Spindel?" "Kanada?" och andra kontextlösa ord ställda som frågor. Det skulle bara inte bli en bra läsupplevelse.

Med det sagt kommer jag, utan att gå in mer på handling, kvickt prata lite tematik här nedan och jag anar att ganska många baserat på vad jag har att säga kommer kunna lägga ihop ett och ett om den fortsatta handlingen, så är du intresserad av Enemy baserat på dess premiss tycker jag att du ser den innan du läser vidare. Det är en bra och rätt kort (ganska precis 1,5 timme) film. Väldigt gult foto.  

Enemy är vad jag skulle beskriva som en mer pretentiös Donnie Darko. Inte för att de liknar varandra till handling, utan på grund av att båda filmer innehåller Jake Gyllenhaal och är mycket svåra att förstå på egen hand. Det är alltså en dålig liknelse, men det är ändå den jag tänker stå fast vid. 

Jag tar förresten tillbaka den direkt. Enemy är Donnie Darko för vuxna män (vilket mycket väl kan vara samma sak som pretentiösa Donnie Darko). En svår, tyst och mycket gul film som verkligen är någon slags mental body horror med känsla av David Cronenberg om han jobbat mer med hjärnan än köttet. Det här är inte en våldsam film, sällan heller speciellt obehaglig, men vad den däremot är, är extremt brutal i sitt sätt att skildra manlig rädsla och lust, utan också i sitt sätt att helt och hållet dekonstruera gränsen mellan verklighet och fantasi. Finns säkert också någonting där om en rädsla att åldras och att hamna i en helt förutsägbar tillvaro för resten av livet, men med en film som delar med sig så lite av vad den egentligen håller på med går det väl ärligt talat att läsa in lite vad som helst. 

På samma gång är det här verkligen en B-film förklädd till någonting extremt creddigt, och på samma gång motsatsen. Det finns så mycket Enemy gör för att avväpna sina tittare och lura dem till att titta åt fel håll i alla lägen, och ett Parent Trap-koncept den tar på så extremt stort allvar att det blir svårt att se den helt seriöst och man därför tar allting som händer bokstavligt när det verkligen till största del är symboliskt. Precis som med Prisoners - dock ärligt talat bättre utfört här - bör man väl se Enemy som en labyrint genom det mänskliga psyket snarare än som en kul grej med två mycket allvarliga Jake Gyllenhaal och en enorm spindel som vandrar över Toronto. "Tyvärr" har Villeneuve skapat en så trovärdig värld för sin film att det är svårt att tänka bortom det fysiska. 

Denna värld är självklart ingenting utan sina karaktär, främst två Jake Gyllenhaal plus den enes flickvän Mary (Mélanie Laurent) och den andres fru Helen (Sarah Gadon, som väl är den enda i hela filmen som faktiskt kommer från Kanada). Jag ska för en gångs skull vara helt ärlig nu och säga att Jake egentligen inte är någonting speciellt här. Han är bra, men bara på det sätt som man förväntar sig att en bra skådespelare alltid ska vara. Det är sant att de två fysiskt identiska karaktärer han spelar är lätta att skilja på, men det bygger mer på att de har sådana diametrala personligheter att det här snarare än hans egen insats.

På egen hand är både Adam och Anthony rätt platta karaktärer, och det är verkligen genom de Kvinnliga™ karaktärernas interagerande med dem som de blir någonting av värde, och på något sätt är det också just dessa kvinnor filmen handlar om trots att det är the two Jakes som är med klart mest. Det är rimligt när man ser filmen, jag lovar. Oavsett hur man ser på deras vikt i storyn finns ett faktum som inte går att bortse från: både Laurent och främst Gadon är definitivt filmens klart starkast lysande stjärnor, mycket tack vare att de har svårare roller och måste göra mer av dem på mindre tid än både Jake Gyllenhaal och Jake Gyllenhaal som kan sälja in sina roller genom hela filmen. Jag bör dock nämna att dessa karaktärers symboliska roll i filmen kan ses som relativt misogynt skrivet. Viktigt att däremot då också poängtera att filmen i sig inte nödvändigtvis är det, utan snarare att den visar på en av Jakes, kanske bådas, känslor och rädslor som de av lite oklar anledning finner i just kvinnor. Åtminstone kände jag att det var så, snarare än ett omedvetet manusdrag från Villeneuve.

Att ha bra karaktärer som spelar av varandra på det här sättet som de gör i Enemy är otroligt viktigt när resterande film inte har speciellt mycket på gång. Kan man däremot säga att det här är en film man ser på grund av de otroligt rafflande konversationerna? Nja, egentligen inte. Mysteriet i dessa två Jake är väl den stora charmen och det som lockar in i denna galna värld, men man stannar tack vare att människorna känns som just det: människor. Inte helt bra människor, men människor likväl. 

Det krävs egentligen inte att man kollar upp recensioner för att veta att en film som Enemy delar folk. Den är ofta väldigt förvirrande, det händer inte speciellt mycket, och slutscenen är kanske det mest chockerande/obehagliga jag någonsin varit med om. Det här är någonting för en specifik publik som gillar att bena ut allting en film döljer från sin tittare, och möjligtvis ingen annan. För mig som gillar Jake Gyllenhaal, Denis Villeneuve, filmer som kan liknas vid David Lynchs olika verk och ett foto nästan gulare än Deus Ex: Human Revolution, var det här en mycket bra film. Däremot krävs det att man verkligen fokuserar på att läsa mellan raderna och söka efter det som inte visas, samt antagligen också gör en del research efteråt. Annars riskerar det här att något oförtjänt ses som en riktigt banal och extremt osympatisk berättelse med ett slut lika obegripligt som det kommer från absolut ingenstans där man under eftertexterna tänker "fanns det någon som helst poäng med den här filmen?".

Imorgon tar det här slut. Hörs då!