Vi börjar verkligen sakta men säkert närma oss slutet av årets kalender, men innan julafton kommer alltid nittonde december (och fyra andra dagar!) och det här är en speciell dag. Först och främst är det ju dagen efter Brad Pitts födelsedag, men som av ren slump fyller också Jake Gyllenhaal år. 38 idag alltså, och då känns det väl inte mer än rätt att prata om filmen där han fick sin första huvudroll: October Sky. För övrigt också kalenderns enda film från innan millennieskiftet.
Vi kan ta trailern först av allt idag. Lika bra att komma in i det direkt liksom.
Fint. Vad vi har att göra med i dag är alltså den sanna historien om Homer Hickam (spelad av tidernas minsta Jake Gyllenhaal) som växer upp i gruvstaden Coalwood under 1950-talet. Inspirerad av den första artificiella satelliten att följa jordens omloppsbana, Sputnik 1, bestämmer han sig för att tillsammans med vännerna Quenting, Roy Lee och Sherman bygga sin egen, fullt fungerande raket i miniatyr. Hans pappa John (Chris Cooper) är inte helt köpt på idén eftersom han älskar kol och antagligen hade gift sig med gruvan om han kunnat. Då hade Homer kunnat bli hälften människa, hälften kol och kanske mindre intresserad av raketer.
Eller ja, John ogillar väl främst idén av att Homer bygger raketer eftersom han tror att den enda framtiden i Coalwood för icke-atleter är att ta jobb i gruvan. Trist stad.
En sann historia alltså. Vet inte riktigt hur sann egentligen, många gånger känns October Sky överdrivet sentimental, men nyckelmomenten antar jag stämmer överens med verkligheten. Går ju att läsa Homer Hickams bok Rocket Boys (den extremt skarpögde lägger kanske märke till att October Sky är ett Rocket Boys-anagram) antar jag, men varför läsa en bok när jag kan se Jake Gyllenhaal istället?
Känns som att jag är ofokuserad idag. Verkar jag ofokuserad?
Sak samma.
Det är en film liten film det här. Jag har faktiskt sett den förr, men det hade jag inget minne av innan jag såg den nu för kalendern. Jag mindes dock bara pappan och gruvan, så det kändes ändå till största del som min första gång. Herregud det här är helt onödig information.
Vi startar om.
Som sagt: en fin liten film. Jag skulle inte på något, absolut något, sätt säga att October Sky är mer än typ 3,5/5 om man ska snacka sifferbetyg, men det mesta den försöker med lyckas den också utföra utan större problem.
Och, jag menar, ja, den ser ut som en tv-film på många ställen, har lite ryckigt tempo här och där, och Roy Lee är en så töntig karaktär (en väldigt typisk tonårig, manlig kompis på film) att jag nästan blev glad över avslöjandet att hans styvpappa slår honom. Han syns för övrigt väldigt suddigt på bilden här ovan. Roy Lee alltså, inte styvpappan. Jake är också med i bild.
Det määäääääärks att det gått nitton dagar där jag också försökt skriva skönlitterärt parallellt med detta. Skärpning på mig från och med nu.
Varför en fin film? Bra fråga. Främst antar jag väl att fader-son förhållandet är trevligt. Det är väl sällan superfint egentligen, snarare fyllt av problem och olika synsätt, men det finns ändå stunder här och där, där de på något sätt kan se sig själv i varandra och där klickar också jag och filmen som allra bäst.
Filmens själva raketaspekt är väl okej. Jag är inte supersåld på den eftersom jag ärligt talat inte riktigt bryr mig om små raketer, och dessutom förekommer lite för mycket avancerad matte för min smak även om den ofta bara dyker upp fort för att visa hur smart Homer och hans gäng är snarare än bevisa för tittare att det här är någonting som skulle fungera på riktigt. Både raketen och pappans delar av handlingen knyts dock i slutet väldigt trevligt ihop, även om den lite väl pompösa musiken förstör stunden lite.
Varför man bör se October Sky? Tackar som frågar, jag antar väl att det finns en inspirerande kärna här att ta tag i när man känner att hoppet kanske är förlorat. Den enkla historien om hur fyra tonåringar med inga medel alls lyckade bygga sin egen raket, och på köpet undfly sina gruvöden när ingen trodde på dem. Så mycket arbetar mot dem, men trots alla motgångar fortsätter de framåt hela vägen in i mål, och det kan åtminstone jag känna är ett budskap som antagligen alla kan vara i behov av då och då. Det finns självklart fler filmer som gör detta, till exempel Billy Elliott som på något vis också är en film från bara ett år senare som handlar om en son vars pappa är gruvarbetare och måste inse att hans barn har talanger utanför pappans eget spektrum. Hett med gruvarbetande fäder där runt slutet av 1900-talet antar jag.
Ärligt talat är väl många av dessa inspirerande filmer med fokus på tonåringar som arbetar sig ur jobbiga livssituationer rent kvalitetsmässigt ofta ganska lika, så det finns egentligen inget speciellt skäl till varför du ska se just October Sky före någon annan. Den är mest ett alternativ i mängden, men definitivt inte ett dåligt sådant. Rent känslomässigt träffar den rätt i stort sett alla gånger för min del, och skådespeleriet från alla inblandade är nog bra för att man inte ska sitta och fundera på verkets autenticitet även när det blir just så sentimentalt som tidigare nämnt. Det är ingen speciellt lång film heller, bara runt 100 minuter, så den kräver inte supermycket tid från sin tittare. Åtminstone jag bryr mig mycket om en films längd som markör för om och/eller när jag ska se den, och förhoppningsvis gör andra också det. Annars var den där meningen helt poänglös, och det skulle vara trist.
Antar väl att det är någon slags propagandablogg som skrivs på denna domän, så jag jag skulle nog aldrig tillåtas åka hem utan att skriva detta först: du ska självklart se October Sky eftersom den till skillnad från alla andra, liknande filmer innehåller Jake Gyllenhaal, och varje gång (vilket är lite för få gånger) hans 18 år gamla leende dyker upp i bild är det svårt att inte känna ett totalt, själsligt lugn.
Så, då var det sagt.
Samtidigt som det här är en väldigt stark debutfilm för en blott 18 år gammal Jake Gyllenhaal måste jag ändå säga att jag är lite besviken över hur hög kvaliteten på October Sky är. Efter tidigare kalendrar är jag liksom van vid filmer som Cutting Class och The Best of Times som är riktigt dåliga filmer, men där man också kan uppskatta hur långt Brad Pitt och Nicolas Cage kommit (Även om Nic kanske gått tillbaka till den kvaliteten många gånger på senare år), både sett till deras skådespel och filmerna de erbjuds. Med Jake Gyllenhaal blir resan väldigt mycket mer oklar eftersom det här var en ganska stor film som dessutom konsekvent fått goda vitsord sedan den släpptes, och Jake själv är ju lika bra här som han alltid är. Det är nästan irriterande. Tänk att redan i debuten få spela mot Laura Dern också. Vilken grej.
Hade jag varit bra på det här hade jag givetvis pratat om henne tidigare förresten. Dern spelar Homers lärare Miss Riley och är en viktig del i att inspirera honom till att bygga, och sen få honom att återvända till sina vänner när han under en kort period tar jobb i gruvan efter att en av deras raketer misstänks ha orsakat en skogsbrand. Det är ingen superroll egentligen eftersom den likt många andra karaktärer i filmen främst är ett karaktärsdrag mer än en fullfjärdar människa. I det här fallet är hon den inspirerande kraft som krävs för att Homer ska kunna inspirera tittarna som ser filmen och blir därför också en väldigt viktig del i detta linjära inspirationsstreck. Fin roll alltså, men inte superdjup på något sätt. Ungefär som resten av filmen.
Det är nog bäst att sätta stopp här. Min poäng är gjord, mitt huvud är borta. Förhoppningsvis har jag hittat det till imorgon. Vi hörs då!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar