Jag ska inte säga att jag är någon som planerar supermycket runt dessa kalendrar. Visst har jag väl alltid ett hum om vilken film som ska runda av allting och ungefär vilka de 23 andra ska vara, men det är sällan jag tänker "hm, åttonde december, då är DEN HÄR filmen bra eftersom...", utan det kommer mer från vilken film jag känner för att se just den dagen. Dagens inlägg är ingen skillnad, men däremot har det av ren tur blivit en väldigt passande uppföljare till gårdagens Demolition.
Filmerna i sig har absolut ingen koppling utöver Jake Gyllenhaal. Dagens film, The Good Girl, handlar om Justine (Jennifer Aniston), en 30-åring som är fast med ett jobb hon avskyr på ett lågprisvaruhus, och hemma har hon en riktigt korkad make (John C. Reilly) som mest bara sitter hemma och röker på med sin kompis Bubba (Tim Blake Nelson). För att komma undan sin deprimerande vardag inleder hon ett förhållande med den yngre Tom "Holden" Worther (Jake Gyllenhaal), och nu ska jag säga någonting till alla läsare där ute: håll er borta från alla som älskar Catcher in the Rye så mycket att de tagit sitt namn från dess huvudperson. Holden Caulfield är inte någon man bör försöka efterlikna.
Med det sagt - varför är detta en passande uppföljare till gårdagen? Jo, för att både Demolition och The Good Girl försöker göra en väldigt mörk dramakomedi av någons deprimerande situation. I Demolition, som definitivt har sina problem i övrigt, lyckades man bra med det här, men i den här filmen går det verkligen rätt sådär. Det är inte så att den har svårt att skilja på humor och drama, det är väldigt tydligt när filmen vill vara allvarlig och när den vill vara seriös, men det lyckas underligt sällan. Humorn är helt enkelt inte rolig (ska dock sägas att John C. Reilly har en eller två roliga repliker) och dramat känns ofta som omedveten humor. Det finns en del helt okej drama mot slutet, men då har man behövt genomlida så mycket dåligt (och här säger jag säkert dåligt snarare än att jag bara inte gillar det) manus att det, även om det är bra, inte riktigt har det tryck man skulle kunna hoppas på. Dessutom ligger det väl fortfarande färskt i minnet att en av filmens mer "komiska" scener går ut på att Bubba utpressar Justine till att ligga med honom så att han inte ska avslöja hennes och Holdens affär. Kanske var det kul 2002, jag vet inte, men 16 år senare känns det inte helt rätt.
Och jag menar, det här är väl någon slags satir så gränsen mellan drama och humor ska väl vara så hårfin att den ena kan ses som det andra, men man kan väl vara lite mer originell än att visa på hur skevt livet på den här sortens ort och yrke är. Åtminstone kan man väl gå ganska fullt ut och inte bara ha lite satir när filmen känner för det, för majoriteten av filmen är ju verkligen bara ett ganska torrt drama där Justine tänker "jag är deprimerad och Holden är galen.", för det här är självklart en film med riktigt dålig berättarröst också. Rösten har dock rätt i att Holden är galen, men med det smeknamnet är väl ingen förvånad. Det skulle inte vara en film med Jake Gyllenhaal om han fick spela någon helt normal.
Jag klagar mycket nu, men ärligt talat var väl The Good Girl en helt okej film som bara inte lyckas med det den kanske vill vara, samt känns väldigt mycket 2002 på sina ställen. Till skillnad från till exempel just Demolition håller den ett behagligt tempo och fokuserar på en ganska enkel handling med vetskap om när det är dags för den att ta slut innan tittaren börjar bli ointresserad. Skådespelarna gör alla det jobb man kan förvänta sig från en indiefilm av lite otydlig genre från tidigt 2000-tal, och dialogen är dessutom i regel väldigt välskriven. Det går säkert att ställa frågor om varför Zooey Deschanel är den karaktär som dyker upp kanske tredje mest i hela filmen och ändå bara har högst fyra repliker att säga till någon huvudperson, men såhär i efterhand tyckte jag mest att det var lite lustigt. Övriga karaktärer är... okej, antar jag. Jag skulle inte säga att någon är speciellt bra, men de fungerar väl alla i en film som själv inte är det. Vissa skulle jag dock säga är lite väl överdrivna, men det hör väl "satiren" till.
Jag skulle inte påstå att The Good Girl är någonting man bör söka upp till alla pris, eller egentligen ens en man bör se. Däremot vågar jag ganska säkert säga att trots försöket (som verkligen nästan aldrig lyckas) till mörker och allvaret i den plåga vi alla kallar liv är det här en ganska enkel film som man väl inte heller lider av att uppleva en gång och sen aldrig tänka på igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar