Hej igen. Idag är det lucia och det ska vi fira på det enda sätt jag kan: prata om en riktigt dålig film.
Southpaw står på menyn, och dess problem börjar redan i subgenren den tillhör: boxningsfilm. Det går säkert att göra någonting unikt med boxning, men ungefär alla följer ett av två mönster. Den ena halvan handlar om en tidigare världsmästare som förlorat allt och som underdog försöker ta sig tillbaka till toppen. Den andra handlar om hur en up and coming boxare som underdog försöker nå toppen. Finns säkert någon som skiljer sig från normen, men oavsett är det här inte en typ av film som direkt är känd för sin otroliga variation.
Southpaw tillhör den första kategorin och är under första akten underligt lik Rocky III. Istället för Rocky får vi följa Billy Hope (Jake Gyllenhaal), obesegrad världsmästare som ständigt utmanas av Clubber La- ursäkta, Miguel "Magic" Escobar som under den här inledningen är så Mr. T-plagiat (med skillnad att Miguel är plågsamt generisk) att han kraschar en presskonferens och frågar Billys fru om hon inte vill ha en riktig man. Nu är jag ute på främmande farvatten eftersom det är mycket längesen jag såg Rocky III, men jag vill minnas att nyckeln till vinst i sista matchen i båda dessa filmer är att huvudpersonen måste bli bättre på försvar. Av alla filmer att inspireras av är det lite konstigt att välja just den.
Sak samma. Frun, som spelas av Rachel McAdams, dör runt en halvtimme in (vilket jag faktiskt måste säga var ganska modigt gjort med tanke på att hon är filmens näst största stjärna och marknadsfördes tungt med Jake Gyllenhaal inför filmens premiär) när Miguel och Billy börjat slåss och någon ur Miguels crew utan något riktigt skäl drar fram en pistol och råkar skjuta henne. Vet inte riktigt om han sköt av missat, om det var Billy han siktade på eller vad som riktigt hände. Jag vet bara att det var del av den här filmen och därför någonting dumt som skulle kunna leda till överdrivna händelser.
Billy blir deprimerad, gör en sista match (säger man så i boxning? Bryr sig någon om boxningsterminologi oavsett?), skallar domaren och stängs av så länge att hans manager 50 Cent (obs inte ett skämt) släpper honom. Billy, utan pengar och förmåga att tjäna mer missbrukar kanske både alkohol och droger, och kör in i ett träd. Jag borde kanske också nämna att han innan matchen tänkte mörda Miguel men valde att skona honom när han fick veta att han hade barn med en knarkande Rita Ora. Klassiskt Southpaw att varje handling ska leda till en minst lika överdriven och extremt icke-trovärdig ackompanjerad av orimliga karaktärer med ännu mer orimlig dialog.
Vilket som - Billy förlorar vårdnaden om sin dotter (Oona Laurence vars skådespeleri antagligen är det enda i hela filmen som, utöver Jake Gyllenhaal, kan ses som något bra), måste sälja sitt hus och flyttar in i ett klyschigt supernedgången lägenhet. Han börjar träna hos sin gamle motståndare Night Trains (som aldrig syns i filmen men har ett riktigt coolt namn) tränare Tick Willis (Forest Whitaker, som faktiskt också är helt ok) och vad som händer sen, tja, det är känslomässigt oärligt många gånger, extremt klyschigt, melodramatiskt på sämsta vis, och helt enkelt inte bra.
Självklart finns det någon slags ironi i att min bild nämner undertext när det är en film som saknar den helt och hållet. Den visar också på hur fruktansvärt dålig dialogen i Southpaw ofta är, samt att den inte verkar ha koll på sig själv. Det finns inget undertext av hat i den där boxningsmatchen - den bygger ju nästan helt och hållet på det! Om någonting så är det ju hatet överdrivet tydligt och dessutom omotiverat - varför skulle egentligen Miguel hata Billy?
Dock! Dock, dock, dock är faktiskt boxningsscenerna välgjorda. De är väl typ tre i hela filmen, men kommer man för att se välgjord boxning på film så är Southpaw faktiskt, tja, bra ska jag väl inte säga eftersom allt annat fortfarande finns där, men den är åtminstone duglig. Den bygger dessutom upp för sista striden på ett pumpande sätt, även om träningen Billy håller på med känns mycket som något för någon som aldrig boxats förr snarare än någon som gått obesegrad genom hela sin karriär tidigare i filmen. Från slutträningen till och med slutfighten känns det faktiskt som att Southpaw hade kunnat vara en av de sämre Rocky-uppföljarna d v s en film man kan tänka sig att se och sen aldrig tänka på igen. Nu är den tyvärr mer än så, men man hade ju kunnat drömma.
Och ja, Jake Gyllenhaal är fantastisk trots att filmen inte alls förtjänar honom. Han är helt oigenkännlig både till fysik och, intressant nog, till sättet han pratar. Karaktären är självklart klyschig och dålig, men Jake själv gör väldigt mycket mer än någon kan kräva av honom. Oona Laurence nämnde jag också som en ljuspunkt, trots att hennes karaktär är skriven av en vuxen som antagligen aldrig någonsin träffat, sett eller kanske ens varit ett barn. För min del - jag är väldigt ointresserad av att se boxning, oavsett hur välgjord den är - var dessa två hela filmens klart mest lysande stjärnor och gjorde en olidlig upplevelse åtminstone tolerant att se från början till slut.
Det här var rätt och slätt en dålig film. Nu är jag färdig med den. Vi ses imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar