Ibland funderar jag lite på vad som hände med Tobey Maguire efter Spider-Man 3. Han hade ändå en framgångsrik karriär redan innan första filmen, men efter trean försvann han liksom helt och hållet från denna värld. Han har självklart dykt upp i en del filmer sedan dess - uppenbarligen är Brothers en av dem - men bara i sju stycken under de senaste elva åren, och personen Tobey Maguire har väl inte direkt synts till överhuvudtaget. Min teori är denna: likt David Bowies karaktär Phillip Jeffries i Twin Peaks: Fire Walk With Me gjorde han någonting som en dag ledde till att han försvann in i en annan värld, men då och då dyker han utan varning upp igen inom vår sfär av existens för att göra en mindre film (Great Gatsby borträknad) och när inspelningen sedan är färdiggjord försvinner han lika oväntat som han kom.
Undrar om han också tagit en tekannas form.
Sam Cahill är en soldat som kommit hem från Afghanistan och snart måste återvända, men innan han gör det hämtar han sin bror Tommy (Jake Gyllenhaal) som precis suttit av ett längre fängelsestraff efter att han begått beväpnat rån. De äter en sista middag ihop med familjen där det görs tydligt att deras pappa Hank (Sam Shepard) och Sams fru Grace (Natalie Portman) ser Tommy som ett misslyckande i jämförelse med sin bror. Kort efter att Sam återvänt till Afghanistan kraschar helikoptern han flyger i och han antas död. Tommy börjar spendera allt mer tid med Grace och hennes två barn, och komplikationer uppstår när Sam visar sig vara vid liv.
En enkel story som helt och hållet bygger på relationen människor emellan. I regel fungerar det här bra eftersom alla skådespelare gör ett väldigt stabilt jobb, främst Natalie Portman och Tobey Maguire (som alltså är bättre än vår tids främsta skådespelare Jacob Benjamin Gyllenhaal) som båda väl är bäst på att skådespela själslig ångest och därför antagligen hade ganska lätt för att göra det även här. Det bästa skådespeleriet från Tobey kommer dock när han kramas av Jake Gyllenhaal och det faktiskt är övertygande när det inte lugnar honom eller får alla dåliga känslor att rinna av hans kropp.
Jake Gyllenhaal som tuff kriminell hade jag lite svårt att riktigt tro på i början av filmen, men i takt med att han blev mer och mer Jake Gyllenhaal kunde jag ändå känna mig trygg med hans insats i slutändan. Karaktären i sig är också intressant, och för en gångs skull måste jag säga att den är en i mängden av andra intressanta. Pappan är lite klyschig som hård, känslokall och någon som drack för mycket under sina barns barndom och mamman är knappt någonting alls, men annars upplevde jag det som att alla kändes som levande personer. Barnen är ojämnt skrivna på så vis att deras repliker ibland känns mer som någonting en vuxen manusförfattare skulle säga än ett mindre barn, men deras beteende kändes rimligt utifrån deras ålder. Just Tommy (alltså Jake) är dock intressant främst på grund av hur han formas av dem runt omkring honom och han verkligen gör sitt bästa för att släppas in i sin familjs liv igen efter sina juridiska snedsteg. Det är fint, lite rörande och till största del trovärdigt.
Själva försöken att skapa intrig och konflikt känns väl inte alltid supertrovärdiga, utan då går Brothers snarare in på en väg av ganska överdriven, melodramatisk mark. Jag vet inte riktigt hur det är med andra, men när någonting är för kraftigt blir det för mig svårt att känna med det som jag gjort om det varit mer underspelat. Mer rimligt. Scenerna med Tobey som krigsfånge är väl också... bra, antar jag, men de existerar verkligen bara som kontrast till Tommy och Graces växande vänskap och trevliga liv. Antagligen hade det varit bättre om jag som tittare inte fått se dem alls och orsaken till varför han betedde sig som han sedan gjorde avslöjats för mig samtidigt som för Grace. Känns på något vis bara som att det funnits mer styrka i stunden och hela scenen där han totalt bryter ihop då.
Det blir en kort text idag, men det ligger främst i att Brothers är en så enkel film. Jag gillar den och tycker att folk ska se den, men den är liksom inte mer än skådespelare som framför ett manus någon skrivit, och ogillar man den så kommer man ogilla filmen. Den innehåller inga stora gester, har inget speciellt bra eller dåligt foto, musiken är inte alls minnesvärd, och jag skulle inte heller säga att berättelsen, så bra som den ändå stundtals är, är speciellt originell (och då syftar jag inte på att det här är en remake). Det här är verkligen vad man skulle kunna kalla ett vuxendrama - en film helt utan någonting spektakulärt, driven av en kompetent samling skådespelare - och eftersom jag uppskattade det innebär det väl att jag är vuxen nu. Det var på tiden.
Det kan ju förresten inte finnas några andra filmbröder med så mjuka röster som Jake och Tobey.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar