Hallå, här är femte dagen av tjugofyra där vi pratar om filmer innehållandes åtminstone spår av Jake Gyllenhaal. Det var mitt intro det.
Jag kan ibland känna att många filmer har hela sin värld placerad inuti sin handling, och vad jag menar med det är att det är mycket som teater; hela vårt universum existerar på denna scen och det som är utanför visar vi inte eftersom det inte spelar en viktig roll i storyn som berättas. Många av mina favoritfilmer är på det här viset, men jag kan ändå uppskatta en som uppmärksammar att det finns någonting bortom dessa karaktärers horisonter. Det får hela alltet att kännas så mycket mer organiskt och mindre "Någon skriver ord som sedan filmas och klipps ihop".
Dagens film är Okja, och den hör till denna kategori. En mindre, väldigt personlig story placeras inuti en väldigt stor värld och även om andra karaktärers stories också dyker upp under resan är det inte förrän på slutet av den vi får följa väl närmar sig sitt slut som man inser just hur väldigt liten den här berättelsen faktiskt var på det stora hela. En liten triumf i en värld som fortsatt gråter.
Och det låter extremt mörkt att säga att världen gråter i denna film om en sydkoreansk flicka, Mija, som vill rädda sin supergris (eponyma Okja) från det amerikanska företag som äger den och vill para den med andra supergrisar och vill göra superkött av dess barn. Saken är den att det stämmer, men Okja i sig är faktiskt inte någon speciellt mörk film. Eller, det är den eftersom den ton- och genremässigt är ungefär allt som möjligt går, men främst är den verkligen en ganska trevlig film om att djur är kul och det är dumt att äta kött.
När jag säger att den ton- och genremässigt är allt ljuger jag förresten inte. Det här är en film som mellan scener kan gå från familjefilm med riktigt barnslig humor till nästan skräckfilmsliknande scener där Jake Gyllenhaal torterar supergris. Den är lite drama, lite humor, lite action, lite romantik, lite science fiction, lite satir, lite dystopi. Allt helt enkelt, och alla förstår väl att det här borde vara recept för kaos. Det vackra med Okja är att förändringarna nästan alla gånger fungerar eftersom, som jag etablerat, det här är en värld där vi får följa en viss persons historia som är relativt ljus till största del, men eftersom Mija inte kan vara ensam på resan dyker karaktärer med sin egen story upp, och deras rådande livshändelser blöder in i hennes dåvarande situation med dem.
Det finns problem med det här sättet att berätta en historia bland mängder av andra, och det är väl gjort medvetet, men jag som nu sett Okja tre gånger känner att den inte riktigt knyter ihop saker på speciellt tillfredsställande sätt. Mijas story har en början, en mitt och ett slut, ja, och det är det allra viktigaste, men väldigt många andra karaktärer som kanske är lite för intressanta för storleken av sin roll i filmen lämnas liksom utanför något riktigt klimax. Ovanligt problem att biroller är FÖR bra för sitt eget bästa, men här blev det verkligen fallet för min del. Det här är självklart inte mitt enda problem med filmen - till exempel har den tidernas töntigaste djurrättsaktivister i några av huvudrollerna, pacingen är stundtals rätt sådär och slutet känns väldigt abrupt - men det är den sortens minus som lätt kan förekomma in i den här typen av väldigt världsmedvetna film. Åtminstone för min del.
Vad som däremot är positivt i mina ögon, men som kan vara ett problem för många, är att den här sortens värld kan se ut lite hur som helst så länge den är konsekvent med vad den är, och Okjas värld är extremt onaturlig från vad man kanske är van vid. Den håller fast vid sin väldigt syntetiska tillvaro hela vägen och gör därmed att jag tror på den, men jag kan tänka mig att många kan ha problem med hur underlig den är utan att någon riktigt pekar ut det överhuvudtaget.
Och på tal om underligt: Jag förstår vad ni alla tänkt medan ni läst det här inlägget. Ni har tänkt "Men Jesper, jag har redan sett Okja och håller med om dina objektivt korrekta åsikter. Jag kom egentligen bara hit för att få svar på en fråga: är Jake Gyllenhaal bra eller inte?", och det är en svår fråga. Jag kan säkert säga att han skådespelar så mycket att man man kan se hans rolltolkning från yttre rymden, men är det bra eller dåligt?
Först och främst kort beskrivning: Jake spelar alltså Johnny Wilcox - zoolog, tidigare superpopulär programledare och numera ansikte utåt för filmens onda supergrisföretag Mirando Corporation. Rent screentime-mässigt är det en av filmens klart minsta roller, men han hinner verkligen lämna ett avtryck varje gång han dyker upp.
Låt mig nu säga att jag skrev om Nicolas Cage två år i rad, så ett vanligt (och extremt) överspel är jag van vid, men inte på det här sättet. Jake Gyllenhaal vet vi väl alla är en väldigt bra skådespelare, så jag tänker anta att han är regisserad till att vara precis på det här viset. Jag menar, i en film av ganska tillbakadraget skådespeleri sticker han verkligen ut som någon som VERKLIGEN skådespelar till max, så jag tror inte att han bara råkade vara på en mycket högre nivå än absolut alla andra inblandade (nu räknar jag också in alla andra filmers skådespelare under 2017).
Jag tänker ge ett väldigt diplomatiskt svar på frågan: han är bra, men jag har också problem med honom. Inom filmens kontext och hur dess skurkar beter sig väldigt mycket som någonting taget ur en serietidning är hans överspelande manér rimligt, precis som det är rimligt att han som avdankad, alkoholiserad tidigare tv-stjärna (han känns mycket specifikt mycket som en programledare för ett barnprogram som inte riktigt kan skilja på sitt beteende mellan jobb och privat) beter sig överdrivet och ser sig själv som en stor stjärna med beteende därefter. Samtidigt är det väldigt distraherande att både hans kroppsspråk och sätt att prata skiljer sig så extremt från resten av filmen att hans skådespeleri blir så väldigt mycket tydligare än det varit i någonting mer anpassat runt honom. Och, jag menar, han är filmens klart mest minnesvärda del och jag gillar karaktären trots att han används på tok för lite, men det kan definitivt ses trubbel att han är så diametralt olik från allting annat. Kul dock att se Jake Gyllenhaal, annars en skådespelare med väldig kontroll, tappa det totalt, släppa taget om denna fysiska värld och bara kanalisera sin inre Cage. Jag var lite rädd att vi skulle vara utan någonting av den sorten under den här kalendern.
Sammanfattningsvis kan vi säga att Okja är en rätt underlig film man bör se. Den hade kunnat vara något tightare och blir egentligen gradvis sämre ju längre den lider (tillsammans med Paprika är det nog den film som allra minst lyckas leva upp till sin fantastiska inledning under resten av filmen), men den är alltid snygg oavsett ton, skådespelarna är alla bra (främst Tilda Swinton som båda filmens skurkar, Lucy och Nancy Mirando, och Ahn Seo-hyun som Mija) och världen denna lilla historia utspelar sig i är mycket intressant. Det finns också någonting väldigt intressant över att se amerikaner i en väldigt sydkoreansk film, för man märker verkligen hur filmkulturerna skiljer sig (nu är Bong Joon-Ho inte en regissör i mängden, men han följer ändå många riktlinjer som är vanliga inom sydkoreansk film) mellan länder när vissa traditioner spelas upp på engelska av skådespelare man vanligtvis ser i helt andra, vanligtvis amerikanska, saker.
Okja finns på Netflix, så inga ursäker om du inte sett den än.
Imorgon ska vi prata om en film jag redan nästan glömt, men förhoppningsvis ska det gå bra ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar