Jag frågas ofta av diverse olika människor, för mig kända som okända, vad jag skulle göra med bara åtta minuter kvar att leva. Ganska svår fråga att ta in eftersom det finns så många olika faktorer att börja tänka på, till exempel varför just åtta minuter, vad som kommer döda mig, och hur just den här personen kunde känna till mitt öde. När jag väl tänkt klart på det har antagligen de åtta minuterna gått och det är för sent att göra någonting, vare sig jag kommit på ett bra svar eller inte.
I Source Code är inte det här en hypotetisk fråga, och stridspiloten Colter Stevens (Jake Gyllehaal) har heller inget val av saker att göra under tiden. Genom hypermodern simulering/VR placeras han på ett (i verkligheten redan sprängt) tåg åtta minuter innan det exploderar med uppgiften att hitta bombaren i simuleringen så han kan hittas i verkligheten innan hen kan spränga mer. Varje gång han misslyckas skickas han tillbaka av sina överordnade att börja om från början av de åtta minuterna tills han når svaret.
Åtta minuter är på grund av maskinen som används. Vet inte riktigt varför just åtta minuter och inte mer eller mindre, men så är det. Åtta minuter av en kompatibel person (vet inte riktigt vad som gör någon kompatibel heller, men jag får köper det väl ändå) som upplevde stunden. Vet inte riktigt heller hur man kan uppleva en död persons sista stund. Hur extraherar man stunden liksom? Sak samma, det här är en "vetenskaplig" film, så söker man efter någon som helst rimlig logik kommer den väldigt sällan finnas här.
Det är okej ändå, Science fiction har trots allt fiktion i namnet, så bara man gör sitt trams relativt trovärdigt kan jag ändå köpa att det finns där. Jag vet inte om Source Code alltid lyckades med den konsten, men eftersom filmen fokuserar ganska lite på teknologins hur och varför är det ingenting jag som tittare heller tänker supermycket på. Det är mest en kul ursäkt för en Groundhog Day/Edge of Tomorrow-liknande film där man får se samma scenario tacklar på olika sätt gång på gång. Konceptet är ett jag i regel tycker om, och det gör jag faktiskt även här. Enda problemet med det är väl egentligen att filmen är så kort (93 minuter) och så mycket tid spenderas utanför simuleringen där Colter sitter i sin mörka cockpit och pratar med överordnade genom militärskype. De scenerna är inte direkt dåliga, men flera gånger känner jag inte riktigt att de tillför någonting annat än att förklara saker för Calvin och i förlängning också publiken. Oavsett om de varit fantastiska blir ändå resultatet av detta att det blir för lite tid på tåget, så när bombaren hittas känns det väldigt plötsligt och inte som att han åkt in och ut otaliga gånger (vilket han gör, men filmen inte visar) innan han kom på det.
Samtidigt är det en styrka i Source Code att den faktiskt är så kort, för den hinner ju verkligen inte bli tråkig eller ger sig själv tid att försvinna in i djupare nonsensförklaringar av teknologin. Det är tight klippt action stor del av tiden, och när det inte är det så är det ganska matnyttig information som ges eller vändningar i handlingen som ska kastas fram. Det är sannerligen inte världens bästa film det här, men rent pacingmässigt skulle jag tro att den kommer vara där uppe när den här kalendern närmar sig sitt slut. Precis som Zodiac är Source Code också väldigt bra på att inte ge tittaren mer information än Colter själv, vilket bidrar till att höja spänningen och överraskningarna.
Samma åtta minuter medför dock problem, och det är att man på något sätt ska göra bra karaktärer när de befinner sig i samma situation om och om igen. För Jake är inte det här ett problem eftersom han existerar även utanför simuleringen och minns varje misslyckande vilket gör att han som karaktär utvecklas under filmens gång. Om vi däremot tar den kvinnliga huvudrollen, Christina Warren (Michelle Monaghan, som jag alltid tycker om men som däremot verkligen inte alltid är med i bra film), som dog under den riktiga tågbombningen och alltså bara är en del av dessa åtta minuter, hade det kunnat finnas rum för förbättring. Det är sant att man lär känna henne lite, men egentligen tar det stopp någonstans runt andra omstarten och efter det är hon liksom bara filmens kärleksintresse utan vidare djup. Det är ju lite trist, kan jag känna. Hon är också bara orimlig i största allmänhet, men det är alla andra också, så det är inte direkt någonting hon själv lider av.
Skurken är dock bra, och inte för att hen har något vidare djup utan helt och hållet för att hen är trovärdigt galen. Nu pratar jag dock om tågbombaren, det finns faktiskt en skurk till i form av simuleringens skapare, Rutledge (Jeffrey Wright). Han är helt ospektakulär på alla sätt. Extremt klyschig, ond vetenskapsman av modernt snitt utan empati som bara bryr sig om teknologins framsteg. Rätt trist, men som sagt ingenting som sticker ut i en film av i stort sett bara tvådimensionella karaktärer.
Man kan definitivt fråga sig hur Duncan Jones, filmens regissör, kan ha sådana problem med djupare karaktärer. Varför, undrar du? Jo, för att han är son till David Bowie, som jag ändå vill påstå byggde stora delar av sin karriär på att vara en ständigt föränderlig karaktär själv. Kan man inte kräva att han ska ha lärt sig någonting av det här själv?
Kanske inte. Vi går vidare, och vi gör det genom att ta upp slutet kvickt.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om filmens sista scener. Jag vet att det blir mer och mer orimligt ju mer man tänker på det, men det är svårt att säga om jag gillar det eller inte. Det fanns definitivt en tidigare scen där filmen antagligen borde slutat istället för bättre effekt, men det finns intressanta aspekter runt det slut vi fick som jag känner att folk inte riktigt tänker på när de anklagar det för att vara påklistrat lyckligt. Samtidigt, är någonting lika ologiskt som Jake Gyllenhaal är bra (för självklart är han det idag också) kan det antagligen vara en bra idé att skippa det.
Source Code är inte fantastiskt, men den är väldigt stabil och en underhållande film kort nog att kunna ses egentligen när som helst. Mysteriet är kul att att hänga med i, konceptet är dumt men intressant, och även om karaktärerna är tunnare än ett A4 gör skådespelarna bra jobb för att få dem att verka som mer än de egentligen är. Vill man verkligen se en actionfilm med detta upprepande koncept föredrar nog jag Edge ofTomorrow, men i brist på den fungerar denna nästan precis lika bra. Var bara beredd på en redig vattendelare till slut och att ditt hjärta kommer krossas när Jake Gyllenhaal börjar gråta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar