Sjunde December - Demolition (2015)

Av ren slump har jag hittills lyckats skriva om två filmer från 2005, två från 2007 och två från 2017. Idag har jag tänkt bryta den streaken med att göra någonting revolutionerande: ta upp en film från 2015. Tyvärr blir det dock sjunde filmen i rad där Jake Gyllenhaal medverkar. 

Det är ingenting lätt vi har att prata om idag, och då syftar jag faktiskt inte på att den handlar om hur en Jake Gyllenhaal (ett långt namn som för övrigt inte bör skrivas två gånger inom loppet av tre rader) måste hitta tillbaka till sina känslor efter att hans fru dött i en bilolycka. Nej, det jag menar är att Demolition blir svår eftersom den har så många bra idéer som den till stor del utför bra, men för allting den gör rätt gör den också någonting fel. Det här gör det väldigt svårt för mig att säga om den är bra eller dålig, eftersom den verkligen är båda två till en nästan exakt lika hög mån. Man kanske får nöja sig med att fråga om den är värd att se istället så, tja, då är det väl det vi också får göra. 

Vi gör det här enkelt, vilket definitivt inte brukar vara bloggens motto men någon gång måste jag väl lära mig. Jag tänker helt enkelt dela upp punkterna jag har i positivt och negativt, och efter det försöka dra en slutsats utifrån de SJUKA tankar jag lagt framför mig.

Okej, positivt först

• Jag har sett en hel del filmer under mitt liv, och även om det märks sällan här har jag även rätt bra koll på skrivande, berättande och skildring av genrer. Jag säger detta till viss del för att skryta, men också för att jag tack vare detta med ganska stor säkerhet kan säga att Demolition väldigt bra blandar drama och humor utan att de båda slåss mot varandra om tonen i rummet. Det finns ett allvar när det behövs, och likaså humor, men de båda fungerar bäst när de får jobba ihop. Eftersom Demolition mer är rolig på ett extremt torrt sätt snarare än genom skämt fungerar det ganska bra som ett sätt att konfrontera det ofta absurda i Davis (Jake Gyllenhaal) fortsatta liv utan att rakt ut säga "det här är konstigt!". 

• Den är också sorglig på riktigt! Demolition är definitivt inte en film jag gråter åt eller känner jättestarka känslor för, men den gör ett bra jobb med att förmedla en man som inte riktigt kan ta in situationen han befinner sig i. Jag ska inte påstå att jag någonsin sörjt min döda fru, men det kommer väl och då är det inte omöjligt att det skulle se ut som i den här filmen. Eller ja, jag skulle kanske inte köpa en bulldozer på ebay och förstöra mitt hus, men resten av det. 

• Första timmen är verkligen bra. Den har egentligen väldigt lite handling och fokuserar mest på hur Davis vardag ser ut, vilket hade kunnat vara ett problem om det inte var så att...

• ...Jake Gyllenhaal är fantastisk här. Det går inte att komma runt det, han är verkligen fantastisk, och det kommer väl inte som någon chock eftersom han alltid har varit bra på att spela karaktärer som är något off. Till och med när han är snudd på helt känslokall under stora delar av filmen går det att förstå vad som pågår inne i hans huvud bara genom subtilt kroppsspråk, och när han väl måste vara skratt med gråt är det nästan så trovärdigt att man känner sig obekväm med att det filmats och man nu sitter och ser på det. Jag undrar om det här varit en film någon kom idag om det inte varit för att just han fick rollen och är med i alla scener. Jag är tveksam alltså.

• Bra soundtrack också. Har inte så mycket att säga om det egentligen. Det går säkert att hitta om man vill lyssna på det själv.

Det var det, dags att gå vidare till:

Det negativa

• Jakes karaktär och skådespeleri är bra. Alla andra... nja? Antingen känns skådespelarna inte speciellt motiverade, eller så är deras karaktär bara dålig. Problemet här ligger väl i att dialogen är så förbannat ojämn att man ibland (eller bara jag. Jag är kanske en sjuk person på det här sättet) verkligen imponeras av den enskilda repliken, för att i nästa mening chockeras över hur dåligt skrivet det är. Saken med filmdialog är ju att den egentligen inte är speciellt realistisk i nio fall av tio, men kan inom berättelsens kontext ändå fungera och genom konsekvens också verka helt trovärdig. Demolition saknar konsekvensen och känns ofta som att den ändå siktar mot någonting som kan upplevas helt realistisk medan många repliker verkligen känns skrivna av någon snarare än sagda i stunden. Det här är ett problem ganska många filmer har, men det blir extra stort när det, som här, finns stunder där den verkligen är bra. 

• Jag borde inte kunna ge minus till skådespelarna när de heter till exempel Naomi Watts och Chris Cooper, men nu är det här den Darkest Timeline vi befinner oss i.

• Demolition har en början, en mitt, en till mitt och ett slut. Det finns ett uppenbar problem här, och det är varken början, mitt eller slut. Problemet ligger i att handlingen verkligen kickar igång efter typ en timme, men att sparken då är så stark att den går i flera olika riktningar som den inte borde gjort. Resultatet blir att filmen vandrar runt ännu mer planlöst än tidigare (då kändes det ändå som att planlösheten hade en poäng där Jake försökte hitta sin plats i världen), och den tidigare nämnda andra mitten som inte riktigt går att koppla till resten av filmen och i sin tur leder till ett slut som känns mer kopplat till början och första mitten. Det finns kopplingar till mitt 2 i slutet (som för övrigt känns som att det kommer mycket från ingenstans eftersom filmen var tvungen att ta slut. Slutet är dock inte dåligt ska sägas, men filmen sätt att leda dit hade kunnat vara väldigt mycket bättre), men de är så oviktiga att man lätt kunnat leva utan dem och göra filmen något kortare. Visst, filmen är bara 100 minuter lång, men det finns åtminstone tjugo helt poänglösa minuter där jag, ärligt talat, började bli lite uttråkad och irriterad över att filmen förlorat sin väg. 

• Går det att bli för ren? Visst, den här filmen utspelar sig väl över en längre tid men jag kan nästan svära på att minst 90% av Demolition är scener där Davis duschar. Det här är inte negativt egentligen, men man blir ju orolig för honom.

Okej, det var det. Det är dags att vi tar oss till den tredje punkten. 

Slutsatsen

Jag vill egentligen säga nej huruvida Demolition är en film man bör se. Filmen är likt många av de saker Jake hinner slå sönder något av ett hafsverk mer ofta än inte. Ofokuserad, ofta konstig på ett inte helt bra sätt och skildrar så obekväma saker att det nog är många som skulle skrämmas bort från den ganska tidigt. 

Tyvärr måste jag dock säga att ja. Den är värd att se. Jag har problem med en hel del av det filmen gör, men nu när jag sitter här och skriver om den känner jag på något sätt ändå att det här är en film jag definitivt skulle kunna tänka mig att se igen. Jake är som sagt strålande, skildringen av sorgeprocessen är i mina ögon till största del både bra och fascinerande, och det finns en riktigt underlig vibe som inte går att hitta i många andra likasinnade filmer. Demolition är inte för alla, jag vet knappt om den är för mig, men i sin storm av ojämn kvalitet finns någonting vackert att hämta. Kausaliteten (förhållandet mellan orsak och verkan) är sällan rimlig och slutet, hur bra det än må vara, är oförtjänt, men om man kan se bort från många berättarmässiga tillkortakommanden finns någonting fint att hämta här genom filmens sätt att skildra det mänskliga beteendet. Att se någon försöka hitta sin plats i världen efter att allting skakats om rejält är kanske inte extremt underhållande, men gjort på rätt sätt är det däremot väldigt bra. I Demolition gjordes det rätt. Dessutom sitter Jake naken på sin toalettstol och gråter under en scen i filmen, och det vill väl alla se.

Så ja. Se den. Eller inte, jag antar att det trots allt är upp till var och en. Jag var maktlös hela tiden, men insåg inte förrän det var för sent och hela inlägget var skrivet. En modern tragedi.

Jake Gyllenhaal har fortfarande ingen Oscar. Han är verkligen den manliga Amy Adams.