Sextonde december - Everest (2015)

Glad tredje advent kära vänner! Jag vet att det blev lite kaos förra söndagen när jag valde att ignorera film för att prata om ett spel jag råkade tycka om istället, men idag lovar jag att vi håller oss till ett enda medium.

Efter Nightcrawler hade Jake Gyllenhaal ett mörkt 2015 där det verkar som att han tänkte "så jag vann inga priser på att gå ner i vikt och spela mot mina tidigare roller? Då ska jag... då ska jag BLI BOXARE!!! JAG SKA KLÄTTRA UPP TILL TOPPEN AV VÄRLDENS HÖGSTA! JAG SKA VISA DEM! JAG SKA VISA DEM ALLA!!!", och dök då därför inte bara upp i Southpaw, utan också Everest; en mycket kompetent film det är omöjligt att känna någonting för. 

Jag ljuger inte. Everest är som gjord av teflon för mig. Alla försök från mina sida att ha någon känsla överhuvudtaget för filmen bara rinner av den. Jag kan säga att skådespelarna gör ett kompetent jobb, storyn (som för övrigt är verklighetsbaserad) är kompetent, fotot är kompetent, pacingen är kompetent och karaktärerna är skrivna helt och hållet kompetent (även om de är mycket korkade). Det är väldigt svårt att hitta någonting att vare sig berömma eller kritisera när någonting är så extremt, ja, kompetent. Det är som att läsa facit i en mattebok liksom. Allting stämmer, ja, men det är inte direkt minnesvärt. 

Det här hade kunnat vara ett hemskt kort inlägg som tar slut här, men som tur är har jag förberett för att någonting av den här sorten skulle kunna hända och hade därför en julfilm redo innan första december ens börjat, och det är osäkert om jag faktiskt skrivit om någonting ens kopplat till julen under någon tidigare kalender så det här ska bli spännande. Jake är dessutom bara med högst tio minuter av den här filmen innan han är en idiot och dör av utmattning och extrem kyla, så jag kan byta film med gott samvete. 

Fjortonde december - Rapsittie Street Kids: Believe in Santa (2002)

Ja, öh, det bör väl sägas att jag skrev de tidigare styckena innan jag faktiskt såg Rapsittie Street Kids: Believe in Santa. Och, jag menar, jag visste ju att den skulle vara dålig på förhand, men jag var inte beredd på att när jag stirrade ner i avgrunden få uppleva avgrunden stirra tillbaka.

Jag vet inte ens var jag ska börja här, för bara att prata om en enskild del av denna är som att leta efter ordning i det värsta av kaos. Vanligtvis skulle jag berätta vad en film handlar om för att inleda, men jag är inte helt säker här. Det är någonting med en björn, otrevliga barn, mobbare, en gammelfarmor/mormor som låter som om hon talar i tungor (min teori är att det var något fel på inspelningen och de bara inte kände för att spela in hennes repliker igen) utan att någon reagerar på det. Det är också någonting om en av huvudpersonerna som tror på tomten och typ hallucinerar att han är en samling moln. Det finns hundar som ser ut att vara fiender ur Wild Arms (det här är en så smal referens att antagligen ingen läsare kommer förstå den, men jag står fast vid min liknelse), och människor som gör ansiktsuttrycj mer obehagliga än någon skräckfilm jag någonsin sett. För att heta Rapsittie Street Kids (som för övrigt uttalas mer likt rhapsody än rap city) innehåller den både väldigt lite rap och gator. Den innehåller många öppna ytor med extremt random objekt för att fylla ut allting, men ändå rätt få gator.  

Och som den ser ut. Herregud. Jag vet inte ens om det är möjligt att göra någonting så fult utan att verkligen försöka. Det är som att skaparna lyckades få fram ett eget program i sin enda dator de antagligen jobbade på som kunde göra endast en sak: världens fulaste CG-animering. Om du tänker dig att stillbilderna är det fulaste du någonsin sett - vilket är en helt rimlig åsikt - så vänta bara tills du ser allting animerat. Det är så stelt och onaturligt att en stillbild kan kännas mer mjuk och rörlig. Det här är vad vaporwave skulle kunna vara i den darkest av jävla darkest timelines.

På tal om darkest timeline förresten - jag minns en kväll förra året när min bror hälsade på och vi under en och samma kväll såg Alien vs. Predator: Requiem, Super Mario Bros. och The Christmas Tree. Nu var AvP:R visserligen sämst av dem (och det säger en del), men med Flamarion Ferreiras The Christmas Tree trodde jag ändå att jag sett den sämsta julfilmen jag någonsin skulle ha missnöjet att behöva uppleva. Nu känner jag lite att jag måste be om ursäkt till Flamarion, för han skapade ju någonting fantastiskt i jämförelse med Rapsittie Street Kids: Believe in Santa. Han hade åtminstone en film med relativt sammanhängande story, helt ok animering och nu när jag sett RSK:BiS vet jag också att det faktiskt finns filmer där barn kan ha mer själlösa ögon.

Det värsta är dock ändå att denna film, som för övrigt har förtexter i comic sans, såldes in med den här beskrivningen:

Every now and then an animated program comes along that seems destined to become a classic.”The Rapsittie Street Kids” franchise is such a project. Featuring a one hour musical animated special entitled “Believe in Santa” it is the first of two holiday one hour specials that features the rambunctious, cool and cute “The Rapsittie Street Kids.” The music sound track is being released to radio to coincide with the Christmas TV Syndication window.

The Rapsittie Street Kids are reminiscent of the beloved Peanuts characters – set in a modern day suburban neighborhood and features the voices of; Paige O’Hara (Bell – Beauty & The Beast) and Jodi Benson (The Little Mermaid)

Kul att vara den copywriter som tvingas sälja in den här sortens film. Låt oss bortse från det faktum att någon galning där ute fick för sig att den här - RAPSITTIE STREET KIDS - skulle bli en större franchise och denna en blivande klassiker. Det här är en film med orimligt kända namn, även om det väl inte är någon som ropar till när de ser typ Paige O'Haras namn i förtexterna. Men alltså, den här har också både Nancy Cartwright (som ju främst är Bart Simpson) och Mark Hamill och jag förstår verkligen inte hur det gick till. Det enda jag kan tänka mig är att det här är någon sorts scheme för att tjäna pengar genom att spendera en del på kända namn (och vad jag vet var röstskådespelares löner rätt sådär förr i tiden, så även de mer kända var nog inte superdyra)  som kan locka tittare och absolut ingenting på själva animeringen. När jag säger att det är det jag kan tänka mig menar jag alltså att det inte finns en chans att det var på något annat sätt. 

Hittade förresten en officiell summering av handlingen också: 

Ricky thought that he had the perfect gift for his classmate, Nicole. After all, his teddy bear, slightly soiled, is his most precious possession. Nicole, however, is slightly spoiled well very spoiled.Her version of value is where was it bought? How much did it cost? Ricky’s teddy bear scores very low on the Nicole scale of worth and she tosses it in the trash. Nicole later learns that the bear was the last thing Ricky’s mother gave him before she died.

Ändå modigt att ens som skapare av filmen försöka säga vad som händer, för i min mening är det verkligen inte möjligt. För alltså. Varenda stund. Varenda. Jävla. Stund är någonting nytt att bara förbluffas över. Kanske finns det något sammanhängande där, men det krävs ett psyke starkare än mitt för att hitta det. Jag läste en recension där någon kallade Rapsittie en julfilmernas End of Evangelion, och just gällande det här eskalerande kaoset kan jag faktiskt köpa. Skillnaden är självklart att den är fantastisk och faktiskt har poänger med sitt väldigt svåra narrativ medan den här bara är extremt inkompetent.

Finns också en sång i filmen som hela tiden rimmar Santa med Santa, och då är det en av Rapsittie Street Kids bättre sånger, vilket självklart säger mindre än ingenting. Hundra gånger noll är trots allt fortfarande noll.

Jag har sett många dåliga filmer i år, så är det. Jag trodde verkligen att The Crunch Bird skulle vara den allra sämsta, men tyvärr måste den nu se sig besegrad av Rapsittie Street Kids. Det var inte ens en fråga om saken heller, det här är antagligen den mest inkompetenta film jag sett i hela mitt liv. Det är inte den film jag ogillar minst för upplevelsen var ändå minnesvärd och relativt underhållande i hur dåligt allting var, men ska jag på något sätt vara lite objektiv (objektivitet existerar egentligen inte här, men man kan låtsas) är det här den sämst gjorda film jag någonsin varit med om. Jag söker och söker, men hur mycket jag än funderar på vad jag sett går det inte att hitta en enda bra sak med någonting. Kanske är röstskådespelarna bra, men deras röster passar inte alls karaktärer de tillhör, så det är väldigt halvhjärtat jag berömmer dem om jag nu måste.

Har du runt 42 minuter där du känner att du bara vill må allmänt dåligt över ett livsbeslut går hela filmen att se på youtube.

Jösses. Vilken film det än blir imorgon lär jag väl hylla den till skyarna helt och hållet på grund av att den inte är Rapsittie Street Kids. Vi hörs då. D v s, vi ses imorgon förutsatt att min mentala hälsa inte tagit ett så hårt slag efter idag att jag måste ställa in hela alltet. 

Femtonde December - Prisoners (2013)

Det finns en scen runt sista tredjedelen av Prisoners där Jake Gyllenhaal försöker ta sig in i ett hus där Hugh Jackman gömt och torterat mannen han trott kidnappat hans dotter. När han tittar ut genom fönstret och ser Jake där nere försöka bryta sig in genom ett fönster stönar han bara "fuck me...", och även om han säger det mer i irritation än någonting annat och jag inte heller är intresserad av män känner jag ändå att den här korta sekvensen är en bra summering av hela årets kalender.

Men Prisoners alltså! Denis Villeneuve. fantastiskt regissör, i mina ögon en av 2010-talets klart bästa. Någonting jag däremot insett med tiden är att många av hans filmer inte bör ses mer än en gång. Alla är fortsatt bra, men stora delar av deras charm är spänningen i vad som kommer härnäst och att få uppleva det tekniska undret första gången. När wow-faktorn av dessa försvunnit under en andra tittning lämnas man mest kvar med en film man tidigare kanske älskade, men nu mer uppskattar för hur extremt välgjord den är samtidigt som bristerna blir mer tydliga. Blade Runner 2049 är ett bra exempel på detta, för även om jag fortfarande tycker att den var förra årets bästa film måste jag ändå säga att mycket av magin försvann andra gången jag såg den eftersom jag var beredd på allting, och då noterade jag hur väldigt icke-originell och ibland faktiskt ganska sådär skriven dess story var (dock chockeras jag fortfarande lite över hur bra den både ser ut och låter). 

Men Prisoners alltså! Villeneuves första engelskspråkiga film, och även om jag skulle placera den under åtminstone 2049 och Arrival (som nog förresten kan fungera bättre en andra gång med twisten i bakhuvudet), så är detta en film av väldigt hög kvalitet. En riktigt mörk deckare/thriller som skiljer sig från många andra i sin genre genom att snarare placera sig mitt i en labyrint utan en aning om utgången istället för att vara ett symboliskt pussel där bitarna långsamt ska sättas på plats. Labyrinten är inte fysisk, utan snarare en psykologisk plats där det handlar om att förstå andra andra människor och inte låta sig vilseledas av deras beteenden. Det är en snårig väg, men om någon kan hitta utgången är det Jake Gyllenhaal.

När Keller Dovers (Hugh Jackman) dotter kidnappas och den misstänkte (Alex, spelad av Paul Dano) släpps fri av polisen väljer han att ta lagen i egna händer, vilket innebär att han då i sin tur kidnappar Alex och torterar honom för att få svar på var hans dotter befinner sig. Parallellt med detta försöker den extremt ihärdiga kriminalkommisarien Loki (Jake Gyllenhaal) på mer lagligt vis hitta dottern innan det är för sent. Man skulle kunna tro att dessa två handlingar ska korsa varandra i någon slags kulminering av allt runt vad det innebär att förlora sin mänsklighet för att rädda den man älskar mest, och saker runt den tematiken, men egentligen inte. Visst träffas de ibland och Loki litar definitivt inte på Keller, men på något vis slutar båda handlingar med att de enskilt inser vem den riktiga boven i dramat är och även om det låter lite dumt så är det faktiskt väldigt slugt gjort och kommer dessutom från rimliga slutsatser de gör (eller ja, Jake lägger väl egentligen ihop ett och ett tack vare en serie rena slumpar. Men det verkar slugt första gången!). Ska dock sägas att båda handlingarna är utförda till största del väldigt bra. Kellers tortering av Alex är precis så effektiva och jobbiga att titta på som de bör vara, både på ett fysiskt som mentalt plan, och Jakes undersökningar leder till riktigt spännande och oanade platser som gör att fallet växer från två försvunna barn till någonting mer och leder till att man som tittare känner ännu starkare vilja att se den här kidnapparen fångas.   

Dock är det faktiskt lite konstigt att hela den här grejen runt att Keller torterar någon aldrig riktigt tas upp ur ett moraliskt perspektiv. Eller, det gör väl det lite halvhjärtat när han avslöjar det för den andra familjen vars dotter också kidnappats, men det är inte mycket mer än "du är galen, men fortsätt du.", och så fortsätter han. Jag hade personligen önskat se Keller förr eller senare inse att han hade fel och hur han går vidare från det, men han förändras liksom aldrig, inte ens när han får reda på att Alex var oskyldig. Känns som förlorad potential, men kanske är det också bara jag som vill se någon bryta ihop och må ännu sämre än vad han gjorde tidigare i denna film där alla hela tiden mår mycket dåligt. 

Det är just den här sortens saker jag börjar tänka på när jag ser en film som Prisoners igen. Det ska sägas att första gången jag såg den här var den typ det mest spännande jag någonsin sett, och då spelade inte det här så stor roll. Nu när jag däremot är beredd på allting och vet vad som kommer hända fokuserar jag istället på vad som faktiskt finns i den här storyn, och då blir dessa högst subjektiva brister mer tydliga. En sak jag också reagerade på den här gången var att majoriteten av de kvinnliga karaktärerna var underligt poänglösa för hela filmen i stort. Melissa Leo spelar en större roll som Alex faster och det är en intressant karaktär, om än något, tja, fiktiv snarare än någon som skulle kunna finnas på riktigt då och då, men Maria Bello och Viola Davis som de två mödrarna är verkligen endast bakgrundsmaterial som kunnat försvinna helt ur filmen utan att någonting förlorats. De är inte usla som i Day After Tomorrow, men däremot väldigt tunna. 

Det finns också en extremt underlig scen när det andra paret, Viola Davis och Terrence Howard, kommer hem och deras äldre dotter är oerhört upprörd över att de inte berättat att de skulle åka hemifrån, och jag vet inte hur det är i franska delen av Kanada där Denis växt upp, men i vilken värld skulle en tonåring bli så arg över att hennes föräldrar inte var hemma? Jag vet inte ens om det här är en dålig scen, bara otroligt konstig. Främst när föräldrarna ju regelbundet i filmen varit ute i skogen för att leta efter sin försvunna dotter, så det är ju inte som att de varit hemma 24/7 sen hon försvann. Sak samma, antar jag. 

Tro mig ändå när jag säger att trots de berättarmässiga brister Prisoners ibland har (och vi kommer nog till fler innan inlägget är slut) så är det verkligen en film gjord av många extremt talangfulla personer. Skådespelarmässigt har vi främst Hugh Jackman och Jake Gyllenhaal, båda två i regel fantastiska skådespelare och det är de även här. Jag vet inte riktigt vem jag skulle säga att jag föredrar eftersom de spelar så extremt olika karaktärer, men Jackman skildrar ilska och sorg på perfekt vis, samtidigt som Jake övertygar med sin tolkning av en polis besatt av att lösa sitt fall, men som på samma gång ofta är väldigt reserverad i hur han för sig. Antar väl att det inte är en tävling, men jag gillar att ta upp om någon i Jakes filmer bättre än honom. Jag skulle nog säga detta: Jackmans skådespel sticker ut mer eftersom karaktären är mycket mer explosiv, men jag skulle nog säga att det här loppet slutar oavgjort. 

Villeneuve har också alltid lyckats jobba med människor som verkligen vet hur man får en film att se väldigt bra ut och passa narrativets stämning. Här har han för första gången hjälp av sin numera ständige filmfotograf Roger Deakins (som nominerats för femton oscars för bästa foto, men sjukt nog inte vann en enda förrän Blade Runner 2049) som i mina ögon faktiskt inte kan göra någonting fult. Hans namn bör vara ett man känner till sedan tidigare kalendrar eftersom han också jobbade på Pittfilmen The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford som även den är en otroligt vacker (och bra!) film. I Prisoners arbetar han med väldigt mörka toner, bleka miljöer och väldigt mycket ljussättning som förtydligar karaktärernas ansikten för att fokusera på filmens känslomässigt sorgsna kärna, och, jag menar, det ser väldigt bra ut. Bättre att se det visuella än att läsa om det kan jag lova.

Jóhann Jóhannssons är däremot rätt sådär. Jag gillar många av hans andra soundtrack och det är väldigt trist att han dog tidigare i år, men jag känner på något vis att det här är en film som inte borde haft musik alls. Den bleka situationen tillsammans med det mörka fotot bygger en bra bild av allting att musiken egentligen inte behövs, och när den dyker upp känns den ofta lite för stor för scenerna den spelas i. Mycket synd.

Jag har läst en del kritik om hur Prisoners lämnar sitt fokus på hur händelsen rent psykologiskt påverkar människor till att bli mer av en ren deckare under filmens andra halva. Först och främst håller jag inte direkt med om att den skulle lämna det förstnämnda, men det är sant att den blir mer tydlig deckare med spår som inte leder någonstans, arga polisförhör, och stunder där karaktärer kommer en sekund sent för att kunna avslöja någonting stort. Jag skulle däremot inte säga att det här är ett problem, för filmen tappar aldrig det som gör den bra från början, alltså Jake Gyllenhaals alltmer besatta arbete och Hugh Jackmans väg mot att bli värre än filmens faktiska skurk i tron om att det han gör är det rätta (en del i storyn som, som sagt, inte får ett tillfredsställande slut, men det är mindre viktigt i sammanhanget). Dessutom är det ett seriöst ambitiöst mysterium som börjar benas ut här, och insikten av hur allting hänger ihop första gången man ser filmen är en synnerligen tillfredsställande sådan. Det är då man inser att absolut ingenting i Prisoners sker utan anledning. Två och en halv timme lång och inte en enda poänglös scen. Det är en bedrift väldigt få kommer undan med.  

Som alla som läst förhoppningsvis märker (annars har jag gjort något väldigt fel) är Prisoners en film jag tycker om, och en jag självklart rekommenderar alla som inte tidigare sett den nu genast tar tag i. Den håller inte lika bra andra gången, så är det bara, men även om spänningen försvunnit och delar av storyn och dess karaktärer känns något suspekta är det ändå en wild ride genom sorg och ångest som trots ganska lågt tempo och lång speltid faktiskt aldrig blir tråkig. Det skulle antagligen gå att prata ännu mer om vilken potentiellt bättre film det här hade kunnat vara, men det är poänglöst att sitta och diskutera någonting så hypotetiskt när den färdiga filmen nu finns framför oss, och som i detta skick ändå är bättre än majoriteten av filmerna vi pratat och kommer prata om under kalenderns gång. Så se den. Se den och tänk på hur Jake i två inlägg i rad spelat en karaktär med halstatuering. 

 

Fjortonde December - Brothers (2009)

Ibland funderar jag lite på vad som hände med Tobey Maguire efter Spider-Man 3. Han hade ändå en framgångsrik karriär redan innan första filmen, men efter trean försvann han liksom helt och hållet från denna värld. Han har självklart dykt upp i en del filmer sedan dess - uppenbarligen är Brothers en av dem - men bara i sju stycken under de senaste elva åren, och personen Tobey Maguire har väl inte direkt synts till överhuvudtaget. Min teori är denna: likt David Bowies karaktär Phillip Jeffries i Twin Peaks: Fire Walk With Me gjorde han någonting som en dag ledde till att han försvann in i en annan värld, men då och då dyker han utan varning upp igen inom vår sfär av existens för att göra en mindre film (Great Gatsby borträknad) och när inspelningen sedan är färdiggjord försvinner han lika oväntat som han kom. 

Undrar om han också tagit en tekannas form. 

Brothers alltså. Den första filmen han återvände till oss för. Regisserad av Jim Sheridan (som gjort filmer med både Daniel Day-Lewis och Southpaw-stjärnan 50 Cent!). Kan beskrivas som familjedrama, men den som vill kan också säga att det är en krigsfilm fast en som mer skildrar effekten av krig på människor än faktiskt krig i sig. Tydligen är det här en remake av Susanne Biers Brødre som också ska vara den bättre av filmerna, men eftersom jag inte sett den kan jag inte säga något om det.

Sam Cahill är en soldat som kommit hem från Afghanistan och snart måste återvända, men innan han gör det hämtar han sin bror Tommy (Jake Gyllenhaal) som precis suttit av ett längre fängelsestraff efter att han begått beväpnat rån. De äter en sista middag ihop med familjen där det görs tydligt att deras pappa Hank (Sam Shepard) och Sams fru Grace (Natalie Portman) ser Tommy som ett misslyckande i jämförelse med sin bror. Kort efter att Sam återvänt till Afghanistan kraschar helikoptern han flyger i och han antas död. Tommy börjar spendera allt mer tid med Grace och hennes två barn, och komplikationer uppstår när Sam visar sig vara vid liv.

En enkel story som helt och hållet bygger på relationen människor emellan. I regel fungerar det här bra eftersom alla skådespelare gör ett väldigt stabilt jobb, främst Natalie Portman och Tobey Maguire (som alltså är bättre än vår tids främsta skådespelare Jacob Benjamin Gyllenhaal) som båda väl är bäst på att skådespela själslig ångest och därför antagligen hade ganska lätt för att göra det även här. Det bästa skådespeleriet från Tobey kommer dock när han kramas av Jake Gyllenhaal och det faktiskt är övertygande när det inte lugnar honom eller får alla dåliga känslor att rinna av hans kropp.

Jake Gyllenhaal som tuff kriminell hade jag lite svårt att riktigt tro på i början av filmen, men i takt med att han blev mer och mer Jake Gyllenhaal kunde jag ändå känna mig trygg med hans insats i slutändan. Karaktären i sig är också intressant, och för en gångs skull måste jag säga att den är en i mängden av andra intressanta. Pappan är lite klyschig som hård, känslokall och någon som drack för mycket under sina barns barndom och mamman är knappt någonting alls, men annars upplevde jag det som att alla kändes som levande personer. Barnen är ojämnt skrivna på så vis att deras repliker ibland känns mer som någonting en vuxen manusförfattare skulle säga än ett mindre barn, men deras beteende kändes rimligt utifrån deras ålder. Just Tommy (alltså Jake) är dock intressant främst på grund av hur han formas av dem runt omkring honom och han verkligen gör sitt bästa för att släppas in i sin familjs liv igen efter sina juridiska snedsteg. Det är fint, lite rörande och till största del trovärdigt.

  Själva försöken att skapa intrig och konflikt känns väl inte alltid supertrovärdiga, utan då går Brothers snarare in på en väg av ganska överdriven, melodramatisk mark. Jag vet inte riktigt hur det är med andra, men när någonting är för kraftigt blir det för mig svårt att känna med det som jag gjort om det varit mer underspelat. Mer rimligt. Scenerna med Tobey som krigsfånge är väl också... bra, antar jag, men de existerar verkligen bara som kontrast till Tommy och Graces växande vänskap och trevliga liv. Antagligen hade det varit bättre om jag som tittare inte fått se dem alls och orsaken till varför han betedde sig som han sedan gjorde avslöjats för mig samtidigt som för Grace. Känns på något vis bara som att det funnits mer styrka i stunden och hela scenen där han totalt bryter ihop då. 

Det blir en kort text idag, men det ligger främst i att Brothers är en så enkel film. Jag gillar den och tycker att folk ska se den, men den är liksom inte mer än skådespelare som framför ett manus någon skrivit, och ogillar man den så kommer man ogilla filmen. Den innehåller inga stora gester, har inget speciellt bra eller dåligt foto, musiken är inte alls minnesvärd, och jag skulle inte heller säga att berättelsen, så bra som den ändå stundtals är, är speciellt originell (och då syftar jag inte på att det här är en remake). Det här är verkligen vad man skulle kunna kalla ett vuxendrama - en film helt utan någonting spektakulärt, driven av en kompetent samling skådespelare - och eftersom jag uppskattade det innebär det väl att jag är vuxen nu. Det var på tiden. 

Det kan ju förresten inte finnas några andra filmbröder med så mjuka röster som Jake och Tobey. 

Trettonde december - Southpaw (2015)

Hej igen. Idag är det lucia och det ska vi fira på det enda sätt jag kan: prata om en riktigt dålig film. 

Southpaw står på menyn, och dess problem börjar redan i subgenren den tillhör: boxningsfilm. Det går säkert att göra någonting unikt med boxning, men ungefär alla följer ett av två mönster. Den ena halvan handlar om en tidigare världsmästare som förlorat allt och som underdog försöker ta sig tillbaka till toppen. Den andra handlar om hur en up and coming boxare som underdog försöker nå toppen. Finns säkert någon som skiljer sig från normen, men oavsett är det här inte en typ av film som direkt är känd för sin otroliga variation. 

Southpaw tillhör den första kategorin och är under första akten underligt lik Rocky III. Istället för Rocky får vi följa Billy Hope (Jake Gyllenhaal), obesegrad världsmästare som ständigt utmanas av Clubber La- ursäkta, Miguel "Magic" Escobar som under den här inledningen är så Mr. T-plagiat (med skillnad att Miguel är plågsamt generisk) att han kraschar en presskonferens och frågar Billys fru om hon inte vill ha en riktig man. Nu är jag ute på främmande farvatten eftersom det är mycket längesen jag såg Rocky III, men jag vill minnas att nyckeln till vinst i sista matchen i båda dessa filmer är att huvudpersonen måste bli bättre på försvar. Av alla filmer att inspireras av är det lite konstigt att välja just den. 

Sak samma. Frun, som spelas av Rachel McAdams, dör runt en halvtimme in (vilket jag faktiskt måste säga var ganska modigt gjort med tanke på att hon är filmens näst största stjärna och marknadsfördes tungt med Jake Gyllenhaal inför filmens premiär) när Miguel och Billy börjat slåss och någon ur Miguels crew utan något riktigt skäl drar fram en pistol och råkar skjuta henne. Vet inte riktigt om han sköt av missat, om det var Billy han siktade på eller vad som riktigt hände. Jag vet bara att det var del av den här filmen och därför någonting dumt som skulle kunna leda till överdrivna händelser. 

Billy blir deprimerad, gör en sista match (säger man så i boxning? Bryr sig någon om boxningsterminologi oavsett?), skallar domaren och stängs av så länge att hans manager 50 Cent (obs inte ett skämt) släpper honom. Billy, utan pengar och förmåga att tjäna mer missbrukar kanske både alkohol och droger, och kör in i ett träd. Jag borde kanske också nämna att han innan matchen tänkte mörda Miguel men valde att skona honom när han fick veta att han hade barn med en knarkande Rita Ora. Klassiskt Southpaw att varje handling ska leda till en minst lika överdriven och extremt icke-trovärdig ackompanjerad av orimliga karaktärer med ännu mer orimlig dialog. 

Vilket som - Billy förlorar vårdnaden om sin dotter (Oona Laurence vars skådespeleri antagligen är det enda i hela filmen som, utöver Jake Gyllenhaal, kan ses som något bra), måste sälja sitt hus och flyttar in i ett klyschigt supernedgången lägenhet. Han börjar träna hos sin gamle motståndare Night Trains (som aldrig syns i filmen men har ett riktigt coolt namn) tränare Tick Willis (Forest Whitaker, som faktiskt också är helt ok) och vad som händer sen, tja, det är känslomässigt oärligt många gånger, extremt klyschigt, melodramatiskt på sämsta vis, och helt enkelt inte bra. 

Självklart finns det någon slags ironi i att min bild nämner undertext när det är en film som saknar den helt och hållet. Den visar också på hur fruktansvärt dålig dialogen i Southpaw ofta är, samt att den inte verkar ha koll på sig själv. Det finns inget undertext av hat i den där boxningsmatchen - den bygger ju nästan helt och hållet på det! Om någonting så är det ju hatet överdrivet tydligt och dessutom omotiverat - varför skulle egentligen Miguel hata Billy?  

Dock! Dock, dock, dock är faktiskt boxningsscenerna välgjorda. De är väl typ tre i hela filmen, men kommer man för att se välgjord boxning på film så är Southpaw faktiskt, tja, bra ska jag väl inte säga eftersom allt annat fortfarande finns där, men den är åtminstone duglig. Den bygger dessutom upp för sista striden på ett pumpande sätt, även om träningen Billy håller på med känns mycket som något för någon som aldrig boxats förr snarare än någon som gått obesegrad genom hela sin karriär tidigare i filmen. Från slutträningen till och med slutfighten känns det faktiskt som att Southpaw hade kunnat vara en av de sämre Rocky-uppföljarna d v s en film man kan tänka sig att se och sen aldrig tänka på igen. Nu är den tyvärr mer än så, men man hade ju kunnat drömma. 

Och ja, Jake Gyllenhaal är fantastisk trots att filmen inte alls förtjänar honom. Han är helt oigenkännlig både till fysik och, intressant nog, till sättet han pratar. Karaktären är självklart klyschig och dålig, men Jake själv gör väldigt mycket mer än någon kan kräva av honom. Oona Laurence nämnde jag också som en ljuspunkt, trots att hennes karaktär är skriven av en vuxen som antagligen aldrig någonsin träffat, sett eller kanske ens varit ett barn. För min del - jag är väldigt ointresserad av att se boxning, oavsett hur välgjord den är - var dessa två hela filmens klart mest lysande stjärnor och gjorde en olidlig upplevelse åtminstone tolerant att se från början till slut. 

Det här var rätt och slätt en dålig film. Nu är jag färdig med den. Vi ses imorgon. 

Tolfte december - Source Code (2011)

Jag frågas ofta av diverse olika människor, för mig kända som okända, vad jag skulle göra med bara åtta minuter kvar att leva. Ganska svår fråga att ta in eftersom det finns så många olika faktorer att börja tänka på, till exempel varför just åtta minuter, vad som kommer döda mig, och hur just den här personen kunde känna till mitt öde. När jag väl tänkt klart på det har antagligen de åtta minuterna gått och det är för sent att göra någonting, vare sig jag kommit på ett bra svar eller inte. 

I Source Code är inte det här en hypotetisk fråga, och stridspiloten Colter Stevens (Jake Gyllehaal) har heller inget val av saker att göra under tiden. Genom hypermodern simulering/VR placeras han på ett (i verkligheten redan sprängt) tåg åtta minuter innan det exploderar med uppgiften att hitta bombaren i simuleringen så han kan hittas i verkligheten innan hen kan spränga mer. Varje gång han misslyckas skickas han tillbaka av sina överordnade att börja om från början av de åtta minuterna tills han når svaret. 

Åtta minuter är på grund av maskinen som används. Vet inte riktigt varför just åtta minuter och inte mer eller mindre, men så är det. Åtta minuter av en kompatibel person (vet inte riktigt vad som gör någon kompatibel heller, men jag får köper det väl ändå) som upplevde stunden. Vet inte riktigt heller hur man kan uppleva en död persons sista stund. Hur extraherar man stunden liksom? Sak samma, det här är en "vetenskaplig" film, så söker man efter någon som helst rimlig logik kommer den väldigt sällan finnas här.   

Det är okej ändå, Science fiction har trots allt fiktion i namnet, så bara man gör sitt trams relativt trovärdigt kan jag ändå köpa att det finns där. Jag vet inte om Source Code alltid lyckades med den konsten, men eftersom filmen fokuserar ganska lite på teknologins hur och varför är det ingenting jag som tittare heller tänker supermycket på. Det är mest en kul ursäkt för en Groundhog Day/Edge of Tomorrow-liknande film där man får se samma scenario tacklar på olika sätt gång på gång. Konceptet är ett jag i regel tycker om, och det gör jag faktiskt även här. Enda problemet med det är väl egentligen att filmen är så kort (93 minuter) och så mycket tid spenderas utanför simuleringen där Colter sitter i sin mörka cockpit och pratar med överordnade genom militärskype. De scenerna är inte direkt dåliga, men flera gånger känner jag inte riktigt att de tillför någonting annat än att förklara saker för Calvin och i förlängning också publiken. Oavsett om de varit fantastiska blir ändå resultatet av detta att det blir för lite tid på tåget, så när bombaren hittas känns det väldigt plötsligt och inte som att han åkt in och ut otaliga gånger (vilket han gör, men filmen inte visar) innan han kom på det.

Samtidigt är det en styrka i Source Code att den faktiskt är så kort, för den hinner ju verkligen inte bli tråkig eller ger sig själv tid att försvinna in i djupare nonsensförklaringar av teknologin. Det är tight klippt action stor del av tiden, och när det inte är det så är det ganska matnyttig information som ges eller vändningar i handlingen som ska kastas fram. Det är sannerligen inte världens bästa film det här, men rent pacingmässigt skulle jag tro att den kommer vara där uppe när den här kalendern närmar sig sitt slut. Precis som Zodiac är Source Code också väldigt bra på att inte ge tittaren mer information än Colter själv, vilket bidrar till att höja spänningen och överraskningarna. 

Samma åtta minuter medför dock problem, och det är att man på något sätt ska göra bra karaktärer när de befinner sig i samma situation om och om igen. För Jake är inte det här ett problem eftersom han existerar även utanför simuleringen och minns varje misslyckande vilket gör att han som karaktär utvecklas under filmens gång. Om vi däremot tar den kvinnliga huvudrollen, Christina Warren (Michelle Monaghan, som jag alltid tycker om men som däremot verkligen inte alltid är med i bra film), som dog under den riktiga tågbombningen och alltså bara är en del av dessa åtta minuter, hade det kunnat finnas rum för förbättring. Det är sant att man lär känna henne lite, men egentligen tar det stopp någonstans runt andra omstarten och efter det är hon liksom bara filmens kärleksintresse utan vidare djup. Det är ju lite trist, kan jag känna. Hon är också bara orimlig i största allmänhet, men det är alla andra också, så det är inte direkt någonting hon själv lider av.  

Skurken är dock bra, och inte för att hen har något vidare djup utan helt och hållet för att hen är trovärdigt galen. Nu pratar jag dock om tågbombaren, det finns faktiskt en skurk till i form av simuleringens skapare, Rutledge (Jeffrey Wright). Han är helt ospektakulär på alla sätt. Extremt klyschig, ond vetenskapsman av modernt snitt utan empati som bara bryr sig om teknologins framsteg. Rätt trist, men som sagt ingenting som sticker ut i en film av i stort sett bara tvådimensionella karaktärer.    

Man kan definitivt fråga sig hur Duncan Jones, filmens regissör, kan ha sådana problem med djupare karaktärer. Varför, undrar du? Jo, för att han är son till David Bowie, som jag ändå vill påstå byggde stora delar av sin karriär på att vara en ständigt föränderlig karaktär själv. Kan man inte kräva att han ska ha lärt sig någonting av det här själv? 

Kanske inte. Vi går vidare, och vi gör det genom att ta upp slutet kvickt.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om filmens sista scener. Jag vet att det blir mer och mer orimligt ju mer man tänker på det, men det är svårt att säga om jag gillar det eller inte. Det fanns definitivt en tidigare scen där filmen antagligen borde slutat istället för bättre effekt, men det finns intressanta aspekter runt det slut vi fick som jag känner att folk inte riktigt tänker på när de anklagar det för att vara påklistrat lyckligt. Samtidigt, är någonting lika ologiskt som Jake Gyllenhaal är bra (för självklart är han det idag också) kan det antagligen vara en bra idé att skippa det. 

Source Code är inte fantastiskt, men den är väldigt stabil och en underhållande film kort nog att kunna ses egentligen när som helst. Mysteriet är kul att att hänga med i, konceptet är dumt men intressant, och även om karaktärerna är tunnare än ett A4 gör skådespelarna bra jobb för att få dem att verka som mer än de egentligen är. Vill man verkligen se en actionfilm med detta upprepande koncept föredrar nog jag Edge ofTomorrow, men i brist på den fungerar denna nästan precis lika bra. Var bara beredd på en redig vattendelare till slut och att ditt hjärta kommer krossas när Jake Gyllenhaal börjar gråta. 

Elfte December - Love & Other Drugs (2010)

För alla som känt att det varit för lite Pitt i årets kalender - här är Love & Other Drugs. 

Idag drar vi tillbaka till 90-talet och Jamie Randall (Jake Gyllenhaal), en s k drug pusher som säljer in läkemedel från Pfizer till olika kliniker, till en början först Zoloft och senare i filmen Viagra. Han är också en skrupelfri kvinnotjusare (som känns som ett så gammaldags uttryck att det inte ska ha använts sedan den stora utvandringen under 1890-talet, men jag kommer inte på bättre) som inte viker sig för att använda sina talanger för att sälja så mycket som möjligt. Allt för att lämna Ohio och komma till säljarhimlen Chicago.  

När Jamie en dag deltar under ett läkarbesök som "praktikant" (vilket är extremt omoraliskt. Gör inte detta, gott folk) träffar han den parkinsons-sjuka Maggie (Anne Hathaway), och det är som vi alla vet också namnet på IRL-Jake Gyllenhaals syster. Ju mindre man tänker på det desto bättre. Handlingen fortsätter dock trots namnet, och Maggie är förståeligt inte helt nöjd med saken när hon får reda på att Jamie egentligen i själva verket inte jobbade på kliniken. Eftersom det här är en romantisk komedi väljer de ändå att ses vid ett senare tillfälle och därifrån får vi följa ett förhållande som går från att vara helt och hållet sexbaserat till att senare bli romantiskt, och Jamie måste slåss mot insikten att han inte är en så dålig person som han tidigare trott.

Någonstans där flyttar också Jamies bror Josh (Josh Gad) in med honom, men hela karaktären är en så dålig del av filmen att jag helst inte lägger mer tid på den än att konstatera dess existens.

Love & Other Drugs är verkligen en film med toppar och dalar. Den inleder bra, fortsätter sen riktigt dåligt med många scener där folk bara är olidligt högljudda till musik som bara är för mycket (och verkligen vill hamra hem att filmen utspelar sig på 90-talet). Efter detta är den helt okej igen när Jamie börjar sälja läkemedel, även om filmen då också börjar kännas väldigt mycket som reklam för Zoloft - färre biverkningar än Prozac men lika effektiv ;) -  för att nästan helt släppa den vinkeln när Jamie och Maggies förhållande fördjupas. Härifrån blir filmen inte dålig, men däremot lite konstigt uppbyggd. Fokus ligger nästan helt och hållet på deras romans, men kastar ändå inte delar av hans säljjobb här och där som plötsligt mer känns som distraherande utfyllnad eftersom allting som spelade roll runt det plus karaktärerna som också deltog i den intrigen verkligen helt och hållet försvinner ur filmen tills några bekanta ansikten dyker upp igen precis på slutet utan att det riktigt påverkar någonting alls.

Slutsatsen vi kan dra från detta antar jag är att romans är viktigare än kapitalism, och ärligt talat är väl också Maggie och Jamies förhållande en bättre historia att göra film av än en otrevlig man som ligger runt med diverse receptionister för att sälja läkemedel. När jag säger intressant menar jag dock självklart inte oförutsägbar, för trots den lite oväntat höga skådespelarstatusen för de två huvudrollerna är det här verkligen en traditionell romantisk komedi med plötslig och oväntad kärlek, uppbrott efter bråk och sedan försoning på slutet. Det är inte för twisterna man ser filmen om jag säger så. Det är för att se Jake Gyllenhaal och Anne Hathaway nakna. 

Man ser den väl främst av samma anledningar som man ser de flesta romantiska komedier - det är en lättsam, ofta väldigt rolig resa fylld av snygga människor i en snygg värld där det finns en trygghet i att man vet exakt vad som kommer hända och att det kommer finnas ett lyckligt slut vid horisonten. Från vad jag läst om andras åsikt av filmen är också själva Parkinsonsskildringen väldigt bra, så är det någonting du suktat efter på film är Love & Other Drugs för dig! Just sjukdomen i sig är ingenting filmen skämtar om (utöver under en ganska fruktansvärd stand-up scen när Jamie och Maggie är på ett Parkinsonskonvent) vilket väl var det mest smakfulla valet, men trots att någonting så allvarligt är en viktig del av filmen får den ändå in väldigt mycket humor, och ofta bra sådan, under sin lite för långa speltid på 112 minuter. Om jag fått klippa den här - vilket nog varit en dålig idé - hade jag klippt bort alla scener med Jamies bror för att få ner det hela till kanske en och en halv timme istället. 

Dock måste jag säga att det är lite konstigt att ha just dessa två huvudrollsinnehavare så kända för mer dramatiska roller i en så komisk komedi. Båda är visserligen bra - lite sjukt nog är det här en av endast tre roller Jake Golden Globe-nominerats för (de två andra är Brokeback Mountain och Night Crawler) - men känslan att de skådespelar är tydligare än den brukar. Det är definitivt mest på Jake Gyllenhaal det här märks även om inte heller Anne Hathaway kommer undan helt och hållet. Vilket som är det inte direkt ett problem eftersom det här i sig är en ganska överdriven film, men det är värt att nämna som någonting smått distraherande om man sett många av deras andra filmer. 

Love & Other Drugs är väl på det stora hela en ganska ospeciell film. Den är inte dålig (snarare väldigt 3/5 för den som vill ha ett konkret betyg) men den gör heller inte direkt någonting för att verkligen sticka ut från mängden utöver att casta väldigt bra skådespelare i huvudrollerna och att ofta vara riktigt barnförbjuden. Det finns självklart en del bra scener här och där - till exempel när Jamie säger att han älskar någon för första gången i sitt liv - och trots att karaktärerna och deras dialog är helt orealistiskt är manuset nog konsekvent skrivet att man ändå kan köpa vad som händer även när Jamie sitter i sin bil i ett dygn för att vänta på Maggie som åkt till Kanada för medicin och det borde ses som kusligt stalkerbeteende, men filmen på något sätt lyckas sälja in som romantiskt. Det här skulle jag dock säga stämmer in på majoriteten av de åtminstone dugliga filmerna i genren. 

Jag skulle inte säga att man INTE bör se Love & Other Drugs, men jag skulle däremot säga att det finns många andra romantiska komedier man kanske bör se istället. When Harry Met Sally, 500 Days of Summer och Amélie för att nämna några få. Vad de filmerna däremot inte har, det är en scen där Jake Gyllenhaal råkat få i sig Viagra och därför slår sin Pitt i att försök att få ner erektionen. Där snackar vi humor!!!

Måste självklart också nämna att Jake och Anne var ett gift par i Brokeback Mountain, så om man vill kan Love & Other Drugs ses som riktigt dålig fanfiction om deras relation under åren som gick innan Jack och Ennis träffades igen. Man bör inte göra detta, men det går. 

Tionde december - The Day After Tomorrow (2004)

Hej igen, idag har vi en kul film att prata om. Inte kul för att den är bra - den är faktiskt ganska dålig - utan för att Day After Tomorrow råkar vara den första filmen jag skrev en recension av. Jag ska inte säga att jag minns när det här var, kanske i sjuan, men vi såg den alltså i skolan och fick sen skriva en recension av den som uppgift i typ svenska. Eller ja, det kan lika gärna varit engelska. Vilket som var det den första recensionen. Det hade varit roligt att bara klistra in den här som dagens inlägg, men jag tvivlar på att den existerar längre. Det är antagligen lika bra det. 

tDAT är en katastroffilm från Roland Emmerich som faktiskt gjort saker i andra genrer, men som blivit något synonym med den här sortens filmer tack vare till exempel denna, Independence Day och 2012 (som för övrigt kom 2009). Filmen handlar ganska enkelt om hur en ny istid uppstår på grund av den globala uppvärmningen, och i förlängning av det hur Jake Gyllenhaal och hans kompisar måste räddas ur ett iskallt bibliotek i ännu kallare New York av sin pappa Dennis Quaid som vandrar Philadelphia (som filmen för övrigt gång på gång verkade tro var mycket närmare New York än det faktiskt är - hans promenad genom den tunga supervintern är drygt 15 mil lång!) men som av någon anledning blir varm av att sova i tält med de närapå fryser ihjäl inne i ett hus där de har en eld tänd konstant. Filmen är vetenskapligt superfelaktig, pågår på tok för länge, följer inte ens sin egna logik runt kyla, och tappar bort sig själv på flera sidospår som inte tjänar filmen någonting till. Samtidigt har den också underligt bra skådespelare som Jake Gyllenhaal, Dennis Quaid, Emmy Rossum och Ian Holm. Hur gick det här egentligen till? 

Min teori är denna: Roland Emmerich kröp upp bakom dem och viskade i deras öra: "jag håller på med en film som ska visa folk farorna med global uppvärmning. Du och jag ska rädda jorden Jake/Emmy/Dennis", och att de skrev på för idén innan det fanns ett riktigt manus. Jag tror också att de fick väldigt bra betalt och att vissa var tidigt in i sina karriärer där en film av den här storleken skulle ge dem extremt mycket mer uppmärksamhet, men det är mindre viktig detaljer. 

Jag har sett tDAT tre gånger om jag inte minns fel, och ärligt talat kan jag nog inte påstå att dess tilltänkta budskap riktigt lärt mig någonting. Jag har definitivt dragit lärdomar, som till exempel att Jake Gyllenhaal inte slutade se ut att vara 15 år gammal innan han började närma sig 30, men främst har jag lärt mig detta: Kvinnor är helt värdelösa. 

Eller, nu är jag orättvis. Kvinnor är värdelösa (men kan prata franska) eller otrevliga. Jag trodde inte det här tidigare, men sättet tDAT verkligen gång på gång vill visa på detta får mig att tro att det väl måste vara sant. De gnäller, verkar omedvetna om situationen de befinner sig i, måste luta sig mot sina män i alla lägen och hånar troende. En kvinna dyker faktiskt upp från ingenstans med någon slags medicinbok, men det är bara för att hjälpa Jake Gyllenhaal rädda Emmy Rossum som håller på att dö på grund av ett infekterat sår hon inte tänkt på tidigare, och han vill rädda henne med hjälp av två andra män så hon kan fortsätta vara helt värdelös och en vara att förflyttas mellan olika män som kan ta hand om henne så hon inte typ råkar gå utför ett stup eller nåt.    

Någonting jag också lärt mig av den här filmen är någonting USAs befolkning inte insåg förrän tolv år senare, nämligen att de är idioter. Jag pratar inte specifikt nu om president de valde, utan att 2004 års befolkning röstade fram en som med vetskap om att hans vice-president var fucking Windom Earle!!! Utöver att han är både från Kanada och seriemördare borde väl någon tänkt på att han dog när BOB typ drog eld ur hans huvud och han skrek baklänges och stroboskopet blev helt galet. Nu går du säkert runt här och påstår att det säkert var många som inte visste det här men grejen är denna: ALLA SÅG TWIN PEAKS. Inte konstigt att klimatet tröttnade på människans trams. 

Möjligtvis är jag inte helt allvarlig nu, vem vet. Vad jag däremot vet är att tDAT är en dålig film lika respektlös mot sina karaktärer som tittare. Visst ser Filmen ganska bra ut då och då och det är väl det viktigaste med den här sortens film, men för varje snygg effekt finns någon sjukt ful green screen eller CGI-varg. Den är relativt underhållande i sin extrema dumhet, men även när det finns någon spänning tas man lite ur situationen eftersom varje större händelse sker på grund av mänsklig dumhet, som till exempel när Dennis Quaids crew väljer att vandra över ett glastak och den börjar spricka. Det finns definitivt sämre filmer i genren, men bara för att någonting inte är sämst innebär det inte att man bör se det. Den är nog harmlös för att inte vara någonting man verkligen bör hålla sig borta från, men jag lovar att hur ditt liv än ser ut finns det alltid bättre saker att göra än spendera två timmar med The Day After Tomorrow. 

Jag väljer att inte ens nämna scenen där kyla ser ut att jaga Jake Gyllenhaal och stoppas av att han stänger dörren mellan dem. Eller, nu nämnde jag den ju. Men inte mer än så.